Det var fel. Den utomordentlige Craig Sheppard framförde Albumblatt i a-moll i Seattle redan nio månader innan det hittades av resten av världen. Här spelar han. Helt annorlunda än Schiff. Inte bättre, inte sämre. Livet är ingen tävling.

Här spelar Andras Schiff ett stycke av Johannes Brahms som hittades i Princeton Universitys bibliotek nyligen.Det kallas Albumblatt i a-moll. Bärenreiter publicerar det i februari.Är det ett ”nytt” stycke eller ”bara” ett utkast som Brahms lämnade eller glömde bort, för att sedan lägga in som tema i andra satsen i sin horntrio op.40, skrivet tolv år senare?

Hursomhelst ett vackert stycke och utsökt spelat av Andras.

Den legendariske och hemlighetsfulle bulgariske pianisten Alexis Weissengerg avled idag, 82 år gammal.

Mediaskygg som han var finns det inte stor dokumentation om honom och hans liv.

Hans samarbeten med Herbert von Karajan på skiva tillhör det bästa i sin tid och repertoar.

Den sådd, som jag sått, har skördats och sommaren skrider mot höst:

det blir så tyst omkring mig, så tyst som om eko mördats

i själva klippornas bröst.

Min klingande visas vinge är klippt, och jag själv är stum.

Det blir så tyst omkring mig, så tyst som en ängel ginge

igenom mitt dystra rum.

Snart varje löje är borta, och skingrat är vännernas lag.

Det blir så tyst omkring mig, så tyst att jag hör mina korta

och hämmade andetag.

Då komma de tankar som väntat att jag skulle lyssna till dem.

Det blir så tyst omkring mig, så tyst som om döden gläntat

på dörrn till mitt tomma hem.

Där komma de alla, alla, från barndomens yngsta dar.

Det blir så tyst omkring mig, så tyst att jag börjar kalla

i ångest på mor och far.

Men döda är de båda, och tankarna komma allt fler.

Det blir så tyst omkring mig, så tyst att jag låter dem råda

och böjer min panna ner.

De tankar som skulle mig skrämma, de blevo min käraste skatt.

Det är så tyst omkring mig, så tyst att de känna sig hemma

och hålla mig sällskap i natt.

Jag lever med dem och jag glädes, jag sörjer med dem och ler.

Det är så tyst omkring mig, så tyst såsom någonstädes

där livet har falnat ner.

KARL AUGUST TAVASTSTJERNA 1860-1898

If you can pronounce correctly every word in this poem, you will be speaking English better than 90% of the native English speakers in the world.

After trying the verses, a Frenchman said he’d prefer six months of hard labour to reading six lines aloud.

Dearest creature in creation,
Study English pronunciation.
I will teach you in my verse
Sounds like corpse, corps, horse, and worse.
I will keep you, Suzy, busy,
Make your head with heat grow dizzy.
Tear in eye, your dress will tear.
So shall I! Oh hear my prayer.
Just compare heart, beard, and heard,
Dies and diet, lord and word,
Sword and sward, retain and Britain.
(Mind the latter, how it’s written.)
Now I surely will not plague you
With such words as plaque and ague.
But be careful how you speak:
Say break and steak, but bleak and streak;
Cloven, oven, how and low,
Script, receipt, show, poem, and toe.
Hear me say, devoid of trickery,
Daughter, laughter, and Terpsichore,
Typhoid, measles, topsails, aisles,
Exiles, similes, and reviles;
Scholar, vicar, and cigar,
Solar, mica, war and far;
One, anemone, Balmoral,
Kitchen, lichen, laundry, laurel;
Gertrude, German, wind and mind,
Scene, Melpomene, mankind.
Billet does not rhyme with ballet,
Bouquet, wallet, mallet, chalet.
Blood and flood are not like food,
Nor is mould like should and would.
Viscous, viscount, load and broad,
Toward, to forward, to reward.
And your pronunciation’s OK
When you correctly say croquet,
Rounded, wounded, grieve and sieve,
Friend and fiend, alive and live.
Ivy, privy, famous; clamour
And enamour rhyme with hammer.
River, rival, tomb, bomb, comb,
Doll and roll and some and home.
Stranger does not rhyme with anger,
Neither does devour with clangour.
Souls but foul, haunt but aunt,
Font, front, wont, want, grand, and grant,
Shoes, goes, does. Now first say finger,
And then singer, ginger, linger,
Real, zeal, mauve, gauze, gouge and gauge,
Marriage, foliage, mirage, and age.
Query does not rhyme with very,
Nor does fury sound like bury.
Dost, lost, post and doth, cloth, loth.
Job, nob, bosom, transom, oath.
Though the differences seem little,
We say actual but victual.
Refer does not rhyme with deafer.
Fe0ffer does, and zephyr, heifer.
Mint, pint, senate and sedate;
Dull, bull, and George ate late.
Scenic, Arabic, Pacific,
Science, conscience, scientific.
Liberty, library, heave and heaven,
Rachel, ache, moustache, eleven.
We say hallowed, but allowed,
People, leopard, towed, but vowed.
Mark the differences, moreover,
Between mover, cover, clover;
Leeches, breeches, wise, precise,
Chalice, but police and lice;
Camel, constable, unstable,
Principle, disciple, label.
Petal, panel, and canal,
Wait, surprise, plait, promise, pal.
Worm and storm, chaise, chaos, chair,
Senator, spectator, mayor.
Tour, but our and succour, four.
Gas, alas, and Arkansas.
Sea, idea, Korea, area,
Psalm, Maria, but malaria.
Youth, south, southern, cleanse and clean.
Doctrine, turpentine, marine.
Compare alien with Italian,
Dandelion and battalion.
Sally with ally, yea, ye,
Eye, I, ay, aye, whey, and key.
Say aver, but ever, fever,
Neither, leisure, skein, deceiver.
Heron, granary, canary.
Crevice and device and aerie.
Face, but preface, not efface.
Phlegm, phlegmatic, ass, glass, bass.
Large, but target, gin, give, verging,
Ought, out, joust and scour, scourging.
Ear, but earn and wear and tear
Do not rhyme with here but ere.
Seven is right, but so is even,
Hyphen, roughen, nephew Stephen,
Monkey, donkey, Turk and jerk,
Ask, grasp, wasp, and cork and work.
Pronunciation (think of Psyche!)
Is a paling stout and spikey?
Won’t it make you lose your wits,
Writing groats and saying grits?
It’s a dark abyss or tunnel:
Strewn with stones, stowed, solace, gunwale,
Islington and Isle of Wight,
Housewife, verdict and indict.
Finally, which rhymes with enough,
Though, through, plough, or dough, or cough?
Hiccough has the sound of cup.
My advice is to give up!!!

English Pronunciation by G. Nolst Trenité

Jag läser att favoriten Aretha Franklin inte ger upp. Hon vill nu ge nya operasångare en skjuts.

”Some of the older classical singers like Jessye Norman, Leontyne Price and Barbara Hendricks are retiring, they are not singing anymore, and I´d like to see some younger singers come along and take their place.”

Om du är mellan 18 och 40 år och vill prova dina vingar, skicka en CD eller demo tape till

Arethas Records

C/O Thav,Gross, Steinway & Bennett

30150 Telegraph Road

Bingham Farms, MI 48012

U.S.A

WHAT ARE Y´ALL WAITIN´ FOR?

Häromdagen efter storslagen och galen nyårskonsert i Vattnäs, världens vackraste by enligt hovsångerskan Anna Larsson (eller hovslagerskan som konferencieren kallade henne) kom det fram en entusiastisk person och gratulerade mig för ett härligt ackompanjemang. Inte pianospel, fast jag distinkt kommer ihåg att jag tidigare suttit vid en flygel. Fåfäng och i gasen som man är efter ett framträdande svarade jag säkert med en ödmjuk men samtidigt kaxig kommentar och log brett med alla tänderna.

Senare slog det mig att en sådan i grunden välmenande kommentar är unik för oss som spelar med sångare som levebröd.

Jag tror, nej jag vet, att ingen andraviolinist i en stråkkvartet får höra: ”Tänk vilken lysande andraviolinist du är!” från någon av musiken berusad konsertbesökare som vill uttrycka sin uppskattning. Snarare: ”Vilken fin violinist/musiker du är!”

Inte heller en medlem i Radiokören får höra i vimlet i Berwaldhallen: ”Tack för i kväll! Du är verkligen en fantastisk körsångare!” Detta säger ingen. Snarare : ”Gud, vad ni sjöng bra i kväll!”

Eller Martha Argerich, inte säger man till henne: ”Tack, ni är verkligen en enastående solopianist!” Snarare: ” Madame, Ni är en formidabel pianist!”

Och för att nu verkligen hamra in mitt budskap, inte säger man väl till en oboist i en symfoniorkester: ”Tack för orkesterspelet!”

Jag tror ni förstår.

Jag försöker analysera varför det är så att vi som spelar sånger fråntas vår identitet som instrumentalister. Varifrån kommer detta tydliga behov att separera användningsområdet från instrumentet? Det är piano vi spelar, men det verkar ofta som om det är viktigare för lyysnaren att formulera vår funktion i arbetssituationen än att uppmärksamma vad vi presterar på vårt instrument. Det framstår som om måttet på vår vårt yrkeskunnande snarare räknas i en förmåga att trycka ned en tangent samtidigt som sångaren sjunger en ton än att frambringa sköna klanger på flygeln. Vi reduceras till verktyg i en pågående verksamhet istället för instrumentalister. I detta är vi unika. Alltid något.

Vad beror detta på? Det har säkert många orsaker. Sångargeniet lyfts fram, ofta med rätta. Vi bär alla den mänskliga rösten inom oss och kan identifiera oss med den som producerar så mycket välljud (nästan alltid) där framme på scenen. Den klang vi hör skulle i någon mening kunna vara vår egen, men ändå inte. Det är paradoxen och mysteriet med sången. Den representerar något vi haft och har gemensamt sedan mänsklighetens början. Inget under att sångare sätts på piedestal.

Men att det skulle betyda att man avsiktligt tar ifrån sångarens närmaste medarbetare hans instrumentala personlighet och kunnande borde väl inte vara självklarhet? Eller är det så att om någon lyfts fram måste någon annan av nödvändighet tryckas ned för att balans ska uppnås. Som en koreografi av Mats Ek?

Reclaim the instrument!

DOES PRACTICE MAKE PERFECT?

A few weeks ago there was an article in The New Yorker about the French pianist Hélène Grimaud. In the interview she talks about how she practises in her head away from the piano, and that for a recent recording she had to play the pieces through just a few times at the instrument, and she was ready to go. The journalist, evidently dazzled by this, reported that her preparation for the recording session ‘only took about twenty minutes’ with Grimaud leaving for dinner saying nonchalantly, ‘Let’s keep it fresh for tomorrow.’Pianists are notorious for telling whoppers about how much they’ve practised so it’s sometimes hard to tell what really is being done in preparation behind closed doors. If what Grimaud says is true – which is entirely possible with a talent such as hers – it is a brave and astonishing feat.

Performance and interpretation

Having said that, recording is, somewhat paradoxically, a safer environment in which to take this kind of approach. It’s a different process to performing in a concert and it’s possible to ‘develop’ an interpretation during a recording session; almost as if the performance and the discovery of an interpretation take place at the same time. You do a take, hear it back immediately, and you modify your performance. This is significant because most musicians acknowledge that there is something about the process of performing a piece in public, no matter how big or small the occasion, that improves the piece more than practice ever could. I believe Vladimir Ashkenazy told a colleague of mine to run through their pieces to anyone before a big recital…even if it’s just your cat.

There are occasions when, for reasons of stamina, you simply cannot prepare a score only in your head. I wouldn’t like to record something like Schubert’s notorious repeated-octave marathon, Erlkönig, without building up some serious piano muscle in the preceding weeks. It’s usual to do two or three full takes back-to-back when you start recording a piece so it’s important to have plenty of strength in reserve. To do this with no athletic preparation would be flirting with serious injury, which can put a musician out of action for weeks if not months.

Quality not quantity

This got me thinking…as a pianist and a father of two with a rapidly decreasing amount of free time, how much practice does one really need to do in order to be a successful professional player, and how much of the practice we do is just to make ourselves feel better? And if it is the latter, how can we get the same effect in a much shorter space of time? My view is that the best players around are the most efficient at practising, and how much they do is less important than how they do it.

I was at one of the London music conservatoires the other day and I walked down the corridor where some of the pianists were practising. I was hit by a barrage of sound: Liszt Sonatas (fortissimo), Chopin Sonatas (fortissimo), Chopin Nocturnes (fortissimo too, yikes) and lots of constant repetition of the passages, over and over again with the same mistakes occurring each time. Practising constantly at high volume leads to listening fatigue, which means you have been playing so loud in a practice session that you have desensitized your ears; you lose your sense of tonal control and your ability to be objectively critical of your own playing. My former teacher, the wonderful British pianist Philip Fowke, always used to say, ‘If you think you are playing quietly, play quieter…and quieter again. If you think you are playing loudly, then you probably are…too much so’. Great advice.

And instead of just aimlessly repeating bits over and over again, it’s important to work out exactly what is making the passage difficult and find a solution. I love the suggestion that legendary teacher and pianist Theodor Leschetizsky used to give his students: ‘Think ten times…play once.’ So, when I practise, I try to work out what really needs working on, what is difficult about the piece, how I should fix it…and then I practise it quietly.

Practising for stamina is a separate issue. Playing a recital lasting up to two hours takes a lot of energy and it can take months of hard graft to build up to this level of fitness. But it doesn’t mean sitting down and seeing if you can bash out ten hours of playing in one go. For a recent Schubertiad at Perth Concert Hall I had to prepare six programmes comprising an hour and a half of music each, all of which to be performed in two days. But it was possible to work on my stamina for this by doing just 20 minutes of continuous octaves and chord exercises per day; the key was the fact I was doing the exercises non-stop.

All in the mind

What remains is the most important thing: working out your interpretation of the piece and this is where I think working away from the instrument is most effective. Working out phrasing, figuring out speeds, checking dynamics and most importantly, finding out what exactly the composer was trying to say through the music. And it’s good fun spending time listening to the myriad of recordings now available at the click of a touchscreen on iTunes to get different ideas. In fact, Russian mega-star Evgeny Kissin used to listen to recordings to hear what he didn’t like and then do the opposite.

Ultimately, your lifestyle and your priorities dictate your practice habits as a musician. It’s great to do five or six hours a day if you have the time, are enjoying doing it and have the neighbours who can stand it. But it’s also totally fine to do much less than that, especially if the practice is concentrated and focused. As musicians we shouldn’t ever feel bound to practise a certain number of hours each day, just because it feels good to put it in the diary.

I’ll leave you with a story of the aforementioned Philip Fowke who attended a recital by one of his current students a few months ago. Unfortunately his student got stuck on the train on the way there and Fowke was asked if he would kindly play a few pieces to keep the audience entertained. By the end of the evening, with the student still on a train, Fowke completed a 45 minute performance of major works which astounded the audience, having not warmed up or practised specifically for the evening at all. I’d be happy with a performance like this even with preparation! I’ll dig out the recording and post a link…

Martin Isepp avled nyligen. Få har som han sysslat med sång från pianot-både opera och lieder-med större engagemang och kunnande. Han arbetade på Glyndebourne i över fyrtio år, på Juilliard School i New York och på National Opera Studio i London.

Han framträdde med bl. a Elisabeth Schwartzkopf, Elisabeth Söderström, Dame Janet Baker, Jessye Norman, Hugues Cuenod och John Shirley-Quirk. 

”Martin Isepp ARCM, was born in Vienna and came to England in 1938. He studied piano mainly with Professor Leonie Gombrich, pupil and assistant of Leschetitsky, before reading Music at Oxford University and studying further at the Royal College of Music, London. He began his career in the vocal studio of his mother Helene Isepp, and went on to partner such singers as Elisabeth Schwarzkopf, Elisabeth Söderström, Dame Janet Baker, Jessye Norman, Hughes Cuenod and John Shirley-Quirk in recitals throughout Europe and the USA. In 1965 he was awarded the Carroll Donner Stuchell Medal for Accompanying by the Harriet Cohen International Musical Foundation.

At the same time he has pursued a parallel career in the operatic field, first with Benjamin Britten’s English Opera Group (where he created the piano part in The Turn of the Screw), and then at Glyndebourne Festival Opera, which he joined as a member of the Music Staff in 1957, where he was Head of Music Staff from 1978-93, and for which he is a visiting Guest Chief Coach. From 1973-77 he was Head of Opera Training at the Juilliard School, New York before returning to London to become Head of Music at the newly-formed National Opera Studio from 1978-1995.

He travels widely to give Master Classes in Lieder and Opera and to conduct young singers in performance. He has been invited to the Central Opera and Conservatory in Beijing to work on Mozart roles and to the Pacific Music Festival in Japan. He has been Head of the Academy of Singing at the School of the Arts at the Banff Centre, Alberta, Canada for many years and has given many master classes at the Britten-Pears School, Aldeburgh. He visits the Metropolitan Opera annually, often as Assistant Conductor. Five years ago, he took over two performances ofCosì from the indisposed James Levine to critical acclaim. He has conducted productions for the Canadian Opera Company, Washington Opera, and Glyndebourne Touring Opera, and has featured as Continuo Harpsichordist on a number of recordings. He has also adjudicated for such competitions as the Met Final Auditions, the Naumburg Awards and the Kathleen Ferrier Competition in London.

Martin Isepp recently conducted the Orchestre de Picardie, France in Performances of Ariadne auf Naxos and the students of the Peabody Conservatory of Music, Baltimore in a production of Così fan tutte, as well as giving Master Classes at l’Atelier Lyrique de l’Opera de Montreal, the Ensemble of the Canadian Opera, Chicago Opera Theater, Northwestern University School of Music, RAM, The Paris Conservatoire, and the Merola Program of San Francisco Opera. He is the first recipient of the Stratton Distinguished Visitor Medal given by the University of Toronto Music Department. He was recently awarded the Honorary Doctorate of Music by Wake Forest University, North Carolina”

Flygeln är svagt vinklad inåt mot vänster för att jag ska slippa se publiken. Det arrangerade jag redan vid repetitionen. Visserligen ger det ett bredare synfält på klaviaturen för de som valt att sätta sig på vänster sida i salongen, de som vill se händerna fladdra på tangenterna. Men det är ändå att föredra.

Samma känsla att vilja försvinna uppstår just innan jag ska gå in för att börja spela – glasögonen åker av så att jag inte ska kunna urskilja enskilda ansikten i publiken då jag bugar mig.

Många tankar hinner strömma genom hjärnan under en pianoafton. När ett finger slinter till under ögonblicket av en sekund och nuddar ett giss istället för det g som står i noterna skorra det illa i mina öron. Är det någon annan som hör? Är det vad som känns under fingrarna som är avgörande för min egen prestation, och är det av betydelse för publiken?

Å ena sidan klingar timmar av arbete och resultatet av denna övning i mitt medvetande -å andra sidan det taktila sinnets sensivitet över plasttangenterna.  Det är en balans och ett samspel som inte alldeles lätt låter sig mätas.

Rätt som det är tvekar jag inför en repris i Schubertimpromptut. Vilket är ackordet som ska föra musiken vidare in i durdelen? Kanske dröjer jag någon sekund och oroar mig för att publiken uppfattat uppehållet som ett alltför drastiskt stopp i flödet. Detta trots att jag vet att det som för mig framstår som oceaner av tid för de flesta tolkas som en helt naturlig andning eller avfrasering.

Jag har spelat för mycket på sistone. Senor och ligament har tagit stryk efter för många övningstimmar och konserter. I g-mollballaden, denna underbara tyngd som jag envisas med att dra på, släpar vänsterhanden efter som en oformlig klump. Jag skulle inte kunna spela samma konsert igen i morgon. Och varför skulle jag göra det, och vem skulle be mig?

Varför och vart flyttade sig den finklädde unge mannen som för varje suck eller höjdpunkt i musiken höjde sina ögonbryn och gav mig inspiration?

Enskilda lyssnare tror att de kan vara anonyma. Men även om man vänder instrumentet bort från dem kan man vara säker på att det är ur publiken man som artist hämtar sin energi. Nästa gång ska jag inte vrida.

Kopplingen mellan Brahms och en ordentlig engelsk fry-up kunde väl inte vara tydligare..Är det stabbigheten man åsyftar?

”bringing one’s complete attention to the present experience on a moment-to-moment basis”

Jag kikade in i en sal på jobbet varifrån klangerna från Tjajkovskijs b-mollkonsert strömmade. Eller Tjajkovskijs bess-moll för er yngre…

Två unga pianolejon, en solist och en ackompanjatör kämpade med första satsen så svetten lackade. Jättebra lät det.Deras 8-10 kamrater satt engagerade med öppna munnar i bänkarna.

Längst upp i salen satt deras lärare djupt försjunken i vad jag trodde var noterna, när jag smög mig upp bakifrån. Nej, det var Wordfeud. Fullt sysselsatt med att battla och skapa nya ord.

The times are a-changin´…(Bob Dylan)

Klicka här för att se den inbäddade videon

Och så fint det är på finska.

Förhållandet mellan ord och ton har av tonsättaren Sven Erik Bäck kallats ”denna den mest mörklagda magi i den absolutaste av konstarter”.

Det finns många ord vi kan använda: det mänskliga talet, diktion, deklamation eller språklig intonation. Men det är berättelsen – BERÄTTELSEN – alla vi pianister använder i vår verksamhet, oavsett om vi spelar ett pianostycke, en cellosonat eller en sång.

Skillnaden är att vi i instrumentalrepertoaren för in våra erfarenheter, vår längtan och våra drömmar i den berättelse vi spelar. Den kan kallas för en absolut musik: en ickeskildrande musik, musik som saknar beröringspunkter med utommusikaliska företeelser och där tonen i sig är nog för att sätta åhörarens fantasi i rörelse.

I sången finns en given text att förhålla sig till. En diktares visioner som är förvandlad till musik. Detta bidrar måhända till att många musiker kan uppleva sig begränsade och låsta av denna form. Men det kan också hända att detta faktum gör det möjligt att uttrycka, förmedla, framkalla och härma temperament och karaktärer som föreskrivs i musiken. Att tolka en dikt i toner släpper loss vår kreativitet och främjar vår uttrycksvilja.

Att som pianist måla upp en scen tillsammans med en sångare innebär ett samspel där båda doppar sin pensel i de olika färger som sedan fullbordar tavlan. Sångaren beskriver oftast händelseförloppet med sina ord, medan pianisten målar upp bilden och bygger scenen för den yttre miljön med möjlighet att sätta mottagarens stämningar och känslor i gungning.

Den kan beskrivas som en lyrisk musik: musik som förutsätter ett samband med ordet, språket och texten.

…och Sju sjösjuka sjömän har vi ju alla rabblat, och dessutom lurat människor med andra modersmål att säga till allmän förnöjelse, eller?

Smaka på den här: ”Kuku kaki kakak kakak ku kayak kuku kaki kakek kakek ku”.

Det är indonesiska för ”min systers tånaglar ser ut som min farfars”.

Eller ”Ces six saucissons-ci sont si secs qu´on ne sait si s´en sont”

På franska betyder det ” dessa korvar är så torra att man inte vet om de är det”

Vilket ju är ett nog så uppseendeväckande påstående i vilket sammanhang som helst.

Är just hemkommen från en konsert i Kungliga Musikhögskolans stora sal där den utomordentlige Thomas Rudberg lät den stora publiken ta del av sin  smakfulla, känsliga och välbalanserade tolkning av Johannes Brahms första pianokonsert i d-moll. Lägg den unge mannens namn på minnet. Det blir fler tillfällen att höra honom.

När jag skulle sätta mig på min plats fick jag tränga mig förbi en äldre man som satt längst ut på kanten. Det var Janos Solyom, kollegan, som ställde sig upp. Vi började småprata så där som man gör på konsert:

” Vad trevligt att se dig! Vad roligt att du är här på skolan, det ska bli intressant att höra på detta…!”

Allt gick mycket fort, och jag noterade att det fanns några lediga stolar jämte Janos, så jag frågade:

”Vill du ha sällskap?”, och var halvvägs på väg ner i bänken.

” Nej!

Jag gick raskt in i raden och satte mig och började fippla med telefonen.

När jag blir gammal ska jag också börja bli ärlig. Bort med polityren!

David Lang, tonsättaren gör något jag aldrig sett.

Han utlyser en tävling som går ut på att pianister ska ladda ned noter till ett stycke han skrivit, öva in det, videofilma sig själva och skicka in resultatet till en jury.

Vinnaren får spela stycket i New York den 5.5.2012. Lang betalar resa, uppehälle, gage samt ser till att vinnaren för vara med på en CD med tonsättarens musik.

Modernt.

I många medier får vi veta att Tomas Tranströmer under årens lopp tillbringat mycket tid vid pianot, och att musiken haft stor betydelse i hans diktning. Det känner vi till, och är tacksamma för hans referenser till de stora tonsättarna och deras verk, och den inspiration de ger människorna. Dikter som Schubertiana spelar stor roll i mångas liv och citeras flitigt även i kretsar där man inte läser lyrik dagligdags.

Att flera tonsättare skrivit vänsterhandsstycken till honom att spela efter att ha förlorat känseln i höger sida av kroppen efter en stroke är ju en kulturgärning bara det. Själv har jag på CD spelat in flera av dessa, bl.a av Maurice Karkoff och Werner Wolf Glaser.

Att Tranströmer älskar sitt piano, och musiken, gör oss läsare väl. Att få ta del av hans – i ord – kanaliserade musikalitet är en nåd.

Men det slår mig när de panegyriska vindarna sveper genom kulturlivet att epitet som ”skicklig”, ”begåvad” återkommer i medierna – senast i DN och i Vi-tidningen – när de beskriver Tranströmers pianospel.

Jag, som är en lika stor Tranströmkramare när det gäller hans dikter som någon annan, kan inte undgå att vilja veta vad skribenterna menar med dessa ord och vilka belägg de har för sina uppfattningar.

Fylgia, Fylgia, fly mig ej,

när jag drags av det låga mot dyn,

du skygga, förnäma, sky mig ej

när med lumpna tankar jag skymmer din veka gestalt,

som svävar i skönhet och stjärnglans

och drömmar av ljus för min syn,

du eftertrådda, du oåtkomliga,

du flicka av skönhetslängtan,

du väsen i dräkt av livets skiraste silverskir

med lyckliga drag och kärlekens skäraste törnrosskimmer i hyn.

Fylgia, Fylgia, fly mig ej,

du skygga, förnäma, sky mig ej,

du min skönhetslängtan,

som mot dagens sorger

är min skyddande tröst i nattens syn!

Som alla andra dras jag med en långvarig förkylning i höst. Efter att ha diagnosticerat mig själv har jag kommit förbi allt från förkylning, astma, allergi, mycoplasma, tumör tillbaka till vanlig bondförkylning. Och det är väl där jag är igen.

Märkligt var mitt besök på vårdcentralen häromdagen. Jag hade tid 1330. Tunnelbanan satt fast och jag kom till receptionen 1342, 12 minuter försenad. Lite skamsen betalade jag min avgift och räknade med att få vänta extra länge på att få komma in, på grund av mitt tidssjabbel.

I receptionen cirklade en man i min egen ålder. Han frågade sköterskan vem jag var och hon svarade att jag var hans 1330.

Han vänder sig mot mig och utbrister:

”Du ska vara i tid”

”Jo, det är riktigt”, sa jag. ”Men den här gången fungerade det inte”

Han spänner ögonen i mig. ”Du måste FÖRSÖKA komma i tid”!

De andra i rummet hukar när kampen börjar.

Jag drar till med att vi bor i en storstad, och att allt kan hända från A till B.

Han insisterar ännu en gång, stämningen förtätas och volymen stiger.

Jag kontrar:  ” Nu får du väl sluta med de här dumheterna. Jag behöver ingen föreläsning av dig..”

Han vänder på klacken ( kan man det med Foppa-tofflor?) och skriker åt sköterskan att han kan ta emot mig på sitt rum nu.

Själv har jag att fundera på om jag borde gå in till den denne kränkte man när jag är så kränkt själv. Jag kliver in i rummet med mord i blick. Han biter ihop och beordrar skjorta av. Efter att ha lyssnat på lungorna och gjort sina undersökningar sätter han sig bakom skrivbordet och knappar på datorn, allt under isande kyla och tystnad.

” Jag ber så mycket om ursäkt för mitt beteende”, hör jag honom säga där bakom skrivbordet

”Oj”, säger jag. ”Det gör då rakt ingenting. Vi är ju alla människor.”

Jag högaktade honom för denna storsinta och ödmjuka gest som färre och färre människor idag ger uttryck för. Lättare till sinnes och i näsan gick jag hem. Och googlade. På hans namn.

Första träffen hette doktorsguiden.se. För den som inte vet är det en sida där man kan betygsätta läkare. Min lättstötte vän hade inga toppnoteringar precis.

Tänk om han inte i själva verket inte var så god som jag hade trott? Han kanske kom på att jag skulle kunna gå hem och dissa honom på nätet, och att ett dåligt omdöme var det sista han behövde. Eller är det nu jag som är cynisk?

Att Mahler var en utpräglat expressionistisk konstnär i meningen att uttrycket står över allt annat visar han genom att inte visa pianisten någon barmhärtighet. Pianostämman i hans sånger ligger ofta mycket illa till rent tekniskt, är stundtals klumpigt skriven med stora balansproblem mellan stämmorna och mellan händerna. De trumvirvlar som mer än ofta illustrerar det krigiska och militära är skrivna som drillar som kräver sin tribut i form av trägen övning.

Pianosatsen är ofta tjock och, skulle några säga, överdimensionerad. Man får inte rädas det fula och groteska i uttrycket och på många ställen får man lägga de vanliga tonbildningshänsynen åt sidan. Samtidigt måste man å andra sidan våga viska i största andlöshet. De stora kontrasterna utgör den stora fascinationen, och är ofta belöningen för det hårda arbete som det innebär att tillägna sig detta material. Förhoppningsvis också för publiken!

Vad gäller tradition kontra modernism, och brytningspunkten mellan romantik och expressionism, undrar jag vad den tyske målaren Otto Dix hade för relation till Mahlers musik?

Han var ju såklart senare än Mahler, men när jag ser hans verk föreställande krig och lidande, skelett, dödskallar, slagfält fulla med lik och livet i skyttegravarna framstår de som en protest och manifestation mot kriget, det första världskriget, ett krig och en konflikt som Mahler måhända förutsåg i sina musikaliska krigsskildringar. Kriget och döden som konstnärlig idé, kanske inte ovanligt—bara spekulationer från min sida.

Marc Chagall är också en konstnär som likt Mahler förenar fantasi, saga, folktro, religion (det judiska) och vardagsliv. Högt och lågt.

Kan man påverka en sångares frasering – mitt i uppförandestunden? Frågan förutsätter en uppfattning om att det finns en inbyggd hierarki i samarbetet mellan sångare och pianist i repetitionsarbetet och under konsertframförandet.

Ja, det gör det ju uppenbarligen i fråga om gager, uppmärksamhet, storlek på hotellrum, ”billing” på affischer och CD-omslag. Det är sångarens marknad.

Men jag måste säga att under 20-25 års daglig samvaro med såväl studenter som världsartister har jag ytterst sällan stött på någon sångare som statiskt förväntar sig att pianisten ska vara ”följsam”, detta ord som kritiker tar till när dom någon gång dristar sig till att ha en åsikt om den där personen som sitter och skramlar i bakgrunden.

Ingen sångare har velat att jag skulle vara ett verktyg för hans/hennes framgång. Då skulle de snart tröttna.

Är det något man inte är så är det följsam. Precis som i all annan konstnärlig interaktion är processen som leder fram till en upplevelse hos lyssnaren ett flöde av energi mellan de deltagande. Sångerskan kastar en impuls på mig som jag tar upp och kastar tillbaka varpå hon får en ny impuls som reflekteras på mig.

Utan denna energi skulle musiken bli orörlig och ointressant.

Svaret på frågan blir att vi påverkar varandras frasering i lika mån. Är bara repertoaren väl repeterad, uppfattningarna inte skiljer sig åt för drastiskt, man inte hatar varandra, fingrarna smorda och strupen oljad så är man del av ett och samma konstverk. Hur mycket än omvärlden har behov av att ge sångaren sin devota uppmärksamhet. Som om det ginge att separera pianostämman från konstverket. Det vore ju att misstänkliggöra tonsättarens ursprungliga idé.

Men de flesta väljer att göra det och det har ju naturligtvis sina orsaker. Sångaren bär på den tydligaste idén: texten. Och dessutom på något alla människor bär inom sig och därför i högsta grad kan identifiera sig med: den mänskliga rösten.

Det får man hacka i sig som romanspianist. Men roligt är det – nästan jämt.

1.

Hela vägen tillbaka till staden följde flickan dröjande efter henne. I handen hängde en sliten docka som saknade ett ben.

Louise hade visat så tydligt som möjligt att hon tänkte lämna henne kvar på torget, tagit emot brevet den lilla givit henne, peka först åt sitt håll och sedan med framåtvänd handflata tecknat åt flickan att stanna. Som åt en hund.

Hon var rädd nu. Visste vad som skulle hända om hon tog med flickan. Visste från tidigare gånger. Visste att hon måste sluta leta. Men detta barn hade givits henne utan att hon tvingat sig på. Hade hon något val, undrade hon. Kanske bara en gång till?. Eller inte.

När hon stannade hejdade sig flickan.

Att hon skrikit högt åt henne att inte följa efter verkade inte ha ändrat något, ungen släntrade efter.

Det föll henne inte in att öppna kuvertet hon höll hopknycklat i handen. Vad som där än stod skulle det få vänta.

Det var något med den stumma ungen som framkallade en längtan att vilja delta. Att tillhöra. Något hon inte gjort på mycket länge. Det var i alla fall något att ta fasta på. tänkte hon när hon såg staden på avstånd. Hon hade en gång delat tillvaron med andra. Varit som de, velat samma som de och önskat det de önskade. Fast någon gång i barndomen hade hennes förmåga att vara i livet tillsammans med människor försvunnit. Det var ingen tillfällighet.I själva verket visste hon exakt vid vilket tillfälle allting runt henne hade slocknat.

Då vände hon sig om och närmade sig flickan som stod stilla och tittade på henne.

När stadens ljus mötte dem efter flera timmars vandring höll de varandras händer.

2.

Spänd och olustig, men samtidigt ordentligt upphetsad inför det kommande mötet med Carina ville hon åtminstone ta god tid på att förbereda sig. Hemma var hon aldrig särskilt noga med hur hon såg ut. Det förväntades inte av en sekreterare på Länsstyrelsen, men nu ville hon vara vacker inför sin älskade. En sista gång. Sirligt bredde hon ut sina kläder på hotellsängen. Först en ljusblå linneklänning. Sedan valde hon mellan två sjalar och bestämde sig framför spegeln för en gräddfärgad som gick att kasta över axeln långt ner över ryggen.

Varje gång hon behövde gå in i badrummet för att hämta något, mötte hennes blick den lillas ögon som vädjande stod öppna. Där hon låg och ryckte i badkaret liknande hon en fågel, kanske en insekt. Hon böjde sig fram, smekte flickans hår och sade: ”Snart är det över, jag lovar”.

Först hade hon varit nervös för personalens misstankar när flickan och hon strök förbi, men de var fullt upptagna med en grupp tyska turister som skockades framför receptionsdisken.

När de kom till rummet gjorde den lilla inte mycket motstånd.

Det var när hon stod med ryggen mot henne och tittade på TV som Louise smög upp bakifrån, tog ett strypgrepp och bröt ner henne på golvet. Hon hade redan i sina tankar förberett att stoppa ett örngott i hennes mun och spände fast det med ett skärp från sin morgonrock som hon snurrade många gånger runt flickans ansikte. Ett bälte runt handlederna, sen blev hon foglig.

3.

Med utsträckta armar kom hon emot mot henne i lobbyn. Carinas slanka silhuett och vilda röda hår hade alltid fyllt henne med djupaste beundran och åtrå, men denna gång färgade ett stråk av misstro deras återseendes glädje. En stråhatt dolde Carinas fräknar och ramlade av när deras läppar möttes.

Ingen sade något till att börja med, men de kysstes igen i hissen. Carina såg på henne med ett roat leende. Hon kände tårarna rusa till ögonen av rörelse inför den enda som någonsin fått hennes inre att sjunga. Samtidigt visste hon att detta skulle vara sista gången.

Det var i Hamburg, fyra år tidigare som de hade ingått sin förening och nu hade ett halvt år  gått sedan de senast utförde det ofattbara. Mycket noggrant hade de sedan dess undvikit kontakt via mail, telefon och sms.

Endast några vykort här, ett textmeddelande där, med hårt kodat språk.

Allt enligt överenskommelse.

Nu, i denna idyll, möttes de för att blicka framåt och för besluta om de skulle fortsätta. Att leta.

4.

Så snart Carina packat upp skulle de ses i hotellrestaurangen. Naturligtvis undvek de att bo tillsammans, det skulle väcka uppmärksamhet.

”Jag sätter mig först, sen kommer du som av en tillfällighet förbi och jag frågar om du vill göra mig sällskap”, hade hon sagt.

”Det är ju nästan spännande”, skrattade Louise tyst. ”Jag kan knappt vänta på att få veta vad du har planerat för oss”, sa hon och kysste henne lätt på kinden och slank in i sitt rum.

Under bordet höll de varandras händer. Inte åt de upp. Spänningen slog ner i dem samtidigt när hon berättade att hon hade en present i sitt rum.

”Det är till dig..något varmt”!

Carinas blod slog mot ådrornas väggar. Hon reste sig, välte stolen och sprang mot hissen.

”Visa mig! Nu! ”

5.

Hon öppnar dörren till badrummet och Carina som inte kan hejda sig, tränger sig förbi och letar hetsigt efter strömbrytaren på insidan av väggen.

”Vad är det?…Du ska alltid vara så hemlighetsfull..”

Ljuset slår in i ögonen.

Flickan ligger i badkaret med håret draperat mot det gråvita kaklet. Munnen syns inte för allt som lindats runt hennes huvud. Andetagen är tunga och hon badar i sin urin.

Orden ekar i den stela luften.

Carinas ansikte är rött och svettigt, och hon säger med grumlig röst:

”Jag visste att du skulle ge mig en överraskning…Men det här..! Får jag börja?..”

Tonen i rösten är bekant. Så som den klingat så många gånger.

Hon fortsätter att väsa: ”Min älskade, vi hyllar vår gemenskap och framtid.”

Så som hon sagt varje gång. Pulsen är snabba hammarslag, långt uppe i halsen.

Ur sin handväska tar hon fram en skarp kniv, böjer sig över badkaret och lyfter upp flickans arm. Kniven sticker hon in under armvecket och drar den långsamt längs en åder. Flickan skälver till och ger ifrån sig ett svagt stön.

När blodet sipprar fram för hon den lillas arm mot munnen och dricker länge, sörplande. Ansiktet är blodigt då hon vänder upp det.

”Kyss mig Louise.”

6.

Det är alldeles tyst och under några sekunder kan hon inte ta inte ta in vad som hänt. Flickan har slutit sina ögon och huden börjar skifta mot grått. Carina stapplar ut ur badrummet och ser att dörren mot hotellkorridoren står vidöppen. Hon smäller igen den och låser.

”Jävla käring..ger du upp nu..det är ju för fan nu allting börjar..”

Hon mumlar för sig själv, kör händerna genom håret, gör korta ryckiga utfall i rummet och slår hårt på utsidan av sina lår.

Broschyrer, kartor, papper av olika slag virvlar runt när hon borrar sig genom innehållet på skrivbordet för att hitta ett spår av den försvunna älskade. Vad som helst, bara inte detta, att hon lämnar henne nu!

Det enda som ligger kvar på bordet är ett tummat vitt kuvert.

”Jaså, du är så feg att du inte vågade säga det rent ut..fy fan”, mumlar hon för sig själv ”Men skriva brev går bra..jävla subba!”

I en enda rörelse sliter hon upp brevet.

”THE CHILD HAS AIDS”

Det är vad som står, med bläck. Ingenting annat. Hon torkar det redan stelnade blodet kring mungiporna med klänningsfållen och sjunker ner. Hårt, på knä.

När polisen slår in dörren nynnar hon sakta. I knäet håller hon en docka vars röda hår snuddar vid marken.

Zimermann pratar om pianot, mognad, Rubinstein, Lutoslawski i en intervju från Hong Kong.

Anthony Hewitt, min kollega tänker cykla mellan John O´Groats och Lands End i maj 2012 för att fira olympiaden i London. Efter varje dagssträcka spelar han en liten recital. Instrumentet drar han på bakom cykeln. I the Beethoven van. Följ hans framfart på www.olympianist.com

Jag spelade Stenhammar, Schubert, Sibelius, Grieg och Chopin. Stel som en pinne.

Vi bodde på ett säreget hotell, Gästis, helt och hållet inrett med gamla filmaffischer på väggarna och bokhyllor varifrån man kunde ta med sig böcker hem så länge man talade om det i receptionen. Det finns hundratals videofilmer att ta med sig till utan kostnad.”Allt ska inte kosta” är devisen. På kvällen serveras en fin buffé utan extra kostnad. Sympatiskt.

Märkligt är att hotellinnehavaren återskapat ett kurbad som Lenin ofta besökte i en flickskola i St:Petersburg. Där delas också ”Leninpriset”, instiftat av Jan Myrdal, ut. Pristagare har hitills varit Maj Wechselman, Mattias Gardell och Roy Andersson.

I min historieläsning var Lenin en person vars politik och handlingar bidrog till terror, förtryck och förföljelse av oliktänkade, svält och elände för miljontals människor.

http://www.newyorker.com/reporting/2011/11/07/111107fa_fact_max

Det blev konsert i Hultsjö kyrka i Sävsjö kyrkliga samfällighet härom kvällen. Sa jag hembakt i pausen?

Mitt i detta ganska oinbjudande landskap med sina knotiga träd och kalla stenrösen gjorde Maria Forsström den ypperliga, och jag, sånger av Rachmanninov, P-B, Stenhammar, Grieg. Jag rasslade genom en Chopin och en Sibelius.

Här sitter Maria och memorerar text. Hon är ett fenomen. För fem år sedan kunde hon inte sjunga. Hon är nu vid över fyrtio års ålder en äkta alt i, enligt min mening, världsklass. Hon är skolad i allt (alt): diplomdirigent, diplomorganist utbildad både vid KMH, Guildhall och Rimskij Korsakovkonservatoriet i St Petersburg. Så kompetent i allt hon företog sig, men inne i henne klappade ett sångarhjärta. Hennes kärlek till vokalmusiken var stor men obesvarad. Rösten för otymplig och ovillig. Tills en dag.

Det är roligt att veta att det går att komma igång även i mogen ålder. Inte många vet om att hon finns. Det är ju ungdom och nyhetsvärde som gäller. Men Maria är ren och skär kvalitet. Utan scenisk skolning har hon nu gjort sin första Dorabella med stor framgång, och alldeles snart åker hon ut i Europa för att sjunga med Mahler Chamber Orchestra. Way to go!

Kom i natt tillbaka efter en veckas resa till London, Oxford och Amsterdam.

Den på alla sätt imponerande alten Anna Larsson och jag gav ett program i Concertgebouw med sånger av Nystroem, Rangström, Strauss och så klart i hovsångerskans fall, Mahler.

Sen tidigare vet jag att publiken där är seg och avvaktande, djupt lyssnande och inte så utlevande. Som man själv skulle vilja. Därför var vi frågande varje gång vi gick ut mellan numren. ” Dom kan inte vänta på att få sluta klappa..” Men när det var över ställde dom sig upp. Man blir aldrig klok på folk.

Extrabonus att yngsta dottern flög ner. Vi hann med både Anne Frank, van Gogh och en tur på kanalerna.

I London var det repetioner inför The Oxford Lieder Festival. Festivalen är på sitt tionde år och tilldrar sig under två veckor i oktober. Konserter både under dagen och kvällen med de främsta brittiska sångarna och pianisterna. Detta år satsade man på en Swedish weekend, och alla var där: Dame Felicity Palmer och Sir Thomas Allen. Håkan Hagegård höll en masterclass och svarade på frågor efter en visning av Bergmans Trollflöjten. Ett seminarium om svensk sångdiktion anordnades. Svenska ambassaden bjöd på smörgåsar. Gehrmans musikförlag visade noter, Susanna Andersson framförde Alberts Scheltzers fantasieggande Requiem, sånger till dikter av Edith Södergran.

Undrrvisade gjorde också Anna Larsson förutom att hon tillsammans med mig gav en konsert i Europas, och kanske världens, äldsta nu fungerande konsertsal, The Holywell Musicroom. 1748 pratar vi om. Samma program som i Amsterdam, förutom att vi uruppförde Carin Bartosch Edströms fyra sånger till dikter av Edith Södergran. Stor succé för Carin:

”Larsson devoted the first half of her programme to songs in her native language, with the cycle Sanger Vid Havet by Gösta Nystroem and a beautifully poised group of songs by Ture Rangström framing the first performance of Carin Bartosch Edström’s Four Nocturnal Songs. Edström’s settings of poems by Edith Södergran explore familiar Scandinavian themes of enchanted moon-lit landscapes, using the spiky astringency of the piano parts to undercut the melodic sweetness of the vocal lines, which often seem to hark back to the expressive worlds of Nystroem and Rangström.” (The Guardian)

En lunchkonsert blev också med den i England bosatte och varmröstade barytonen Håkan Vramsmo och superproffset Ida Falk Winland. Publiken myste glatt när Håkan berättade att hans Schumannsång till text av Heine handlar om en samling människor som ser ett skepp åka förbi i fjärran. De börjar fantisera om alla de olika folkslag man kan få träffa under skeppets färder, bland annat i Indien och i Lappland, ”där man har platta näsor och breda munnar. De hukar vid sina grytor och utstöter skrik”. Abends am Strand i band II. Väl värd att stifta bekantskap med om man har lite rasistiska böjelser.

När Ida gick loss med Strauss Frühlingsfeier höll taket på att lyfta.

Slutligen hade fantastiska hovsångerskan Miah Persson och jag en afton med musik av Nystroem (vilken tonsättare!), Rangström, Grieg och Sibelius. Där spelade jag några solonummer också, jag som sagt till mig själv att jag skulle sluta med sådant.

Sen fick vi åka hem. I helgen blir det konserter i Sävsjö och Varberg. Där har de hembakt i pausen.

Klicka här för att se den inbäddade videon

Bara att läsa om Yefim Bronfmans brutna finger och inställda konserter smärtar…

http://latimesblogs.latimes.com/culturemonster/2011/10/yefim-bronfman-breaks-finger-withdraws-from-la-phil-concerts.html

På tal om Birgit Nilsson, drar jag mig till minnes när jag spelade på en masterclass hon höll på åttiotalet. Hon hade just med lätt sarkastisk, men samtidigt humoristisk ton avfärdat en ung sopran som försökt sig på slutscenen ur Salome, när hon meddelade att hon var på väg till NK:s skivavdelning och undrade om jag ville följa med. Det ville jag.

Vi småpratade på vägen genom Kungsträdgården. Jag-ständigt vaktande min tunga, alltid observant på att säga rätt.

När vi kom in på skivavdelning upphörde gradvis all verksamhet. Det blev tystare och tystare, alla visste vem som var i lokalen. Birgit skred fram emot disken mot en blossande röd flicka som gjorde sig redo.

”MITT NAMN ÄR BIRGIT NILSSON. JAG HAR BESTÄLLT NÅGRA SKIVOR OCH UNDRAR OM DOM KOMMIT”

Flickan sprang iväg och kom tillbaka med en hög skivor, och verksamheten återtogs. Jag blev mest imponerad av att hon sa sitt namn om nu alla visste vem hon var, vilket var mer än tydligt. Men hon ville väl ta det säkra för det osäkra.

Tagen av stunden sprang jag och nappade åt mig Birgits Salomeinspelning med Solti.

”Ska du ha den där? Då betalar jag den,” sa hon och ryckte den ur min hand. Jag bad att få den signerad, dum får man ju inte vara. Då blir man nämligen verkmästare, som min pappa alltid påstod.

Hovkapellet, Operakören och Radiokören sjöng Verdis Va, pensiero så att det knottrade sig i halsen. Det var nog inte pristagaren Riccardo Muti van vid, att höra den med så nordiskt ren vibratofri hantering. Rörande. Själv höll jag på att tappa smokingbyxorna, men det blir väl så när man hyr.

Muti höll ett smått humoristiskt tal där han prisade Birgit Nilsson som han aldrig träffade, och framhöll hennes unika integritet som artist. Han passade på att ge en känga till de europeiska politiker som enligt honom håller på att glömma sin historia i termer av kultur och klassisk musik. Vet inte om Adelsson Liljeroth hörde på det örat.

Sen blev det buss till Stadshuset där det serverades middag. Karl Magnus Fredriksson, Paulina Pfeiffer, Joakim Bäckström och Mattias Böhm stod för musikinslagen. Alldeles fint, men man borde ha kollat upp nivåerna i högtalaranläggningen innan showen började. Min bordsdam, en eventmänniska höll för öronen hela tiden. Maten var god. Sen gick jag hem.  Andra åkte vidare till Grand. En del får aldrig nog.

Knappt hade jag stigit av Amerikaplanet förrän jag hamnade på Vadstena Folkhögskola där man förutom instrumentalstudier specialiserar sig på sampelet mellan sång och piano. Romanserna sitter i högsätet och den har gången gällde tysk repertoar. Det har gnuggats Wolf, Schubert, Schumann Mozart och Brahms. Roligt har jag haft. Hoppas att jag inte är den ende.

Med stort allvar har studenterna tagits sig an materialet, och under ledning av sina fantastiska lärare är de väl förberedda. Allt utantill, korrekt uttal och glasklar textning.

Man blir tårögd. Sen börjar arbetet med att vara artist, men då har jag åkt.

Jag tänder mitt ljus över hela Atlanten

Okända världar nattliga länder Vaknen emot mig

Jag är den kalla gryningen

Jag är dagens obarmhärtiga gudinna i dimgrå slöjor med ett litet tidigt morgonhjälmblänk

Lätt, lätt löpa mina vindar över haven.

Mitt starka horn hänger vid min sida, jag blåser ej till uppbrott

Väntar jag ännu?

Har en gud fördrömt sig?

Morgonen stiger röd ur oceanen.

Ett gammalt manuskript har hittas i källaren i ett amerikanskt bibliotek.

Det rör sig om ett arrangemang för två pianon, gjort av Johannes Brahms på hans egen första pianokonsert i d-moll op 15.

Brahms skickade arrangemanget till sin förläggare Rieter-Biedermann som skickar det till musikanalytikern Heinrich Schenker, han med den tråkiga boken i samma ämne. Efter Schenkers död 1935 sitter hans änka på manuskriptet. Hon skickas till koncentrationsläger och dör där, men hinner skänka sin mans samlingar till en av hans studenter. Osvald Jonas. När han flyr till USA tar han med sig manuskriptet och lämnar det till Univerity of California i Riverside. Och nu har det hittats.

Stora saker.

Tillsammans med sopranen Anna Hersey som förra läsåret studerade för mig på KMH som Fulbrightstipendiat har jag spelat två konserter. En i norska kyrkan i Minneapolis och en på Iowa State University, mitt i de böljande majsfälten. Där höll jag också en mycket informell masterclass för sångare och pianister samma dag.

En sak är är klar. De amerikanska studenterna är långt före sina svenska kompisar i fråga om att ställa sig på scenen. Frimodigt och öppet kommunicerar dom med läraren och sin publik på ett alldeles självklart sätt. Inte vet jag om det handlar om något större artisteri, men de gör det på det bästa Idol-språk jag inte tål, nämligen ”levererar”.

De har lärt sig i tidig ålder i skolan att stå inför en publik och tro på sig själva utan att vilja sjunka genom jorden. Mer sådant hos oss!

Som artist är det alltid stimulerande att möta upphovsmän och kvinnor och inse att skillnaden mellan det vi gör-tolkar och det de gör-skapar, förutsätter varandras kreativitet.

Bara att veta att någon sitter och förbereder sin musik till mig gör ju att man kan känna sig ödmjuk. Vet människan vem jag är och klarar av? Är det en förutsättning eller ska tonsättaren enbart utgå från sin konstnärlighet och intuition, hennes rena uttryck?

Carin Bartosch Edström skriver just nu sånger för Anna Larsson och mig på texter av Edith Södergran. Det är en beställning från Oxford Lieder Festival och vi ska uruppföra sångerna i slutet av oktober.

Som jag våndats. Mest för att jag inte haft tid att tränga in i materialet som jag borde av respekt för Carins arbete och för att på bästa sätt kunna gestalta hennes intentioner. Men också på grund av tvivel att jag skulle kunna klara av det överhuvudtaget. Det är rena rama Mozart-situationen. Noterna kommer droppande av bläck i pdf-format, den ena efter den andra som är svårare än den första.

Anna som sjunger på Covent Garden är inte hemma ofta, därför kan vi inte repetera för att höra hur klangerna ter sig. Att bara spela själv ger inte så mycket fast jag försöker sjunga så gott jag kan då ingen hör.

Det fanns bara en sak att göra. Ringa Carin och be om en träff. Jag hade dragit ut på det så länge att det började kännas pinsamt och lite oförskämt.

Skulle hon tycka att jag var en amatör, eller att jag var nonchalant som inte lärt mig min stämma mer noggrant?

Vi träffades på Ackis i början av veckan. Vi känner inte varandra från förr så jag försökte ta över redan från början genom att högljutt tala om saker som inte alls hade med sångerna att göra. Allmänt snicksnack ur musiklivet, allt för att döva nervositeten. Till slut kom ändå stunden då det måste göras och jag började spela, och Carin hummade med i sina egna sånger.

Efter en stund släppte spänningen, och allt blev bara musik och ett sökande efter att hitta vad som finns bakom noterna. Som den naturligaste sak i världen. Prestigelöst och med vilja till kontakt. Men frågan är varför jag varit så uppspänd? Jag borde nog lugna mig ett par hekto.

Carin var nog lika lättad som jag. Ur hennes synvinkel handlade det också om godkännande av hennes arbete, och hon drog säkert en lättnadens suck över att jag förstått hennes sånger.

Har jag nämnt att sångerna är rasande bra?

Ibland tröttnar åtminstone jag på magstöd och huvudklang…

London Symphony Orchestra invigde den nya konsertsalen i Guildford igår med Valerij Gergiev vid pinnen. Vid pianot-Daniil Trifonov, 20 år som i somras vann Tjajkovskijtävlingen.

En bit in i Tjajkovskijs b-mollkonsert slocknade ljuset i hela salen. Man spelade första satsen färdigt i totalt mörker. Gergiev stod framför orkestern med händerna utmed sidan medan alla spelade som om deras sista stund var kommen. Sen gick dom ut.

Solisten som enligt utsago var mycket irriterad för att han spelat så många fel toner skjutsades in på scenen med Gergiev som följeslagare för att spela ett extranummer. Det blev en vals i B-dur av Chopin. Gergiev stod bredvid med en ficklampa.

Lyssna på det här. Ganska säker kille, den där Trifonov

Jag vet ju hur det är. Studenter jag såg som hastigast för tjugo år sedan kommer förbi i myllret. Hälsar, gör sig bekanta och refererar till händelser som ligger dunkelt inbäddat i mitt minne.

”Du sade så eller si. Vi gjorde det eller något annat. Jag spelade ju det stycket.”

Jag nickar, men vet just inte vad som hänt. Jag vet egentligen inte vem jag talar med eller om vad.

Som lärare eller artist träffar jag många som kommer ihåg mig som någon som har förmedlat kunskap eller en konstnärlig upplevelse, på gott och ont.

Det är ju så lätt att komma ihåg en auktoritet. Man tror att man är den ende som blir sedd.

För cirka tio år sedan skulle jag söka ett jobb som kammarmusiklärare vid Musikhögskolan i Oslo. För att slå på stort tänkte jag kontakta några märkvärdiga musiker med vilka jag samarbetat under åren. De skulle säkert kunna skriva en rekommendation som intygade min förträfflighet.

Klarinettisten Karl Leister låg nära till hands tyckte jag. Soloblåsare i Berliner Philharmoniker sedan många år. Legendarisk med ikonstatus. Oantastlig.

Vi hade umgåtts intensivt under tre dagar några år tidigare under en musikfestival i Junsele. Jag tyckte att det var märkligt att jag var där bland myggen, men än mer märkligt var att Leister kommit dit.

Brahms f-moll sonat, Alban Bergs Vier Stücke och några andra bitar spelade vi vad jag kommer ihåg. Han repeterade med stor frenesi och ville aldrig ge sig. Själv ville jag bara vila. Jag trodde att han skulle skumma genom styckena som han spelat tusentals gånger, men han ville verkligen göra musik och hitta den innersta kärnan i materialet. Han ingav en stor känsla av respekt för konsten och jag beundrade honom för det. I någon mening fick han mig att känna att vi var jämbördiga samspelare. Det var en bekväm situation.

Vi var i stort sett ensamma där uppe och vandrade på folktomma gator i sommarnattsolen. Han berättade om sitt, jag om mitt.

Bastun gick varm, vi såg varandras genitalier och konserten avlöpte väl. När vi skildes åt intygade vi varandra att vi hade haft en jättetrevlig tid och att vi skulle ses igen. Därför tyckte jag att jag några år senare kunde ringa honom för att be om rekommendationen.

” Hallå”

” Detta är MH, vi sågs ju senast i Sverige för några år sedan. Hur står det till? Jag undrar om ni skulle kunna tänka er att skriva en rekommendation för ett arbete som jag ska söka.

”Ursäkta, hur var namnet?”

”MH”

”Nu vet jag inte vad ni talar om.

”Vi tillbringade ju tre dagar ihop i norra Sverige och spelade Brahms. Vi badade bastu om ni kommer ihåg. Ni berättade om er familj och om orkestern och om Karajan. Vi hade ju så trevligt på middagen efter konserten. Om ni ville rekommendera mig vore jag så tacksam..”

”Jag vet inte vem ni är, och det ni säger kan jag inte komma ihåg. Så någon rekommendation kan inte komma i fråga.

” Men..”

”Adjö”

Någon annan skrev en rekommendation. Jag fick inte jobbet, men lärde mig en sak: Det man själv upplever som meningsfullt måste inte nödvändigtvis vara det för någon annan. Eller så är någon annan knäpp i huvudet..

De mekaniska leksakerna och de baskiska vaggvisorna.

Det är den första morgonen och grundfärgerna duschar världen.

Vad små träden är! Och små melodier kammar kronorna.

En torr, solvarm hänsyn. Ingens form att nästan vidröra.

De mekaniska vaggvisorna och de baskiska leksakerna.

Sanden vi lämnar framför

Idag var det prov på Kgl. Musikaliska Akademien.

Många begåvade pianister spelade upp för Goldschmidt/Pauli-stipendiet som innebär 40000 kronor, och för Freundstipendiet som ger den vinnande möjlighet att turnera i USA nästa sommar tillsammans med detta års Jenny Lindstipendiat. Hon är inte utsedd ännu.

Jag har varit den lycklige mottagaren av båda dessa utmärkelser, men det var som ni förstår på åttiotalet som allt annat som hänt mig.

I årets jury återfanns Greta Erikson, Britt Marie Aruhn, Bernt Wilhelmsson, Stefan Bojsten, Anders Kilström och jag. Så här glada var vi.

Stipendiaterna offentliggörs i samband med Akademiens högtidsdag sent i november.

Strax efter vår tideräknings början spelade jag på en masterclass som leddes av den oförliknelige franske baritonen Gérard Souzay.

Lång och gänglig, lite för blank i ansiktet och med ett tilltal sprunget från adertonhundratalet lotsade han oss genom den franska romanslitteraturen under en het vecka på den svenska landsbygden.

Alltid mycket vänlig, men med distans, avslutade han eftermiddagarna utmattad. Très fatigué.

Han var som en vingskjuten fågel tre meter från flygeln. Alltid säker på sin uppgift medan han arbetade, men när ljuset slocknat visste han inte hur han skulle vara, eller vad som skulle hända. Då stod han mitt på golvet med händerna hängande, uppgiven och väntade på att någon skulle köra honom någonstans eller föra honom till en restaurang eller konversera honom.

“ I feel so lonely..”, sa han en gång så pass högt så att jag skulle höra.

Recensenten på ortens tidning var inte nådig efter Sousays romanskonsert i stadens skolaula.

I termer av  ”och sen släppte ha ut olika franska ljud ur sin lilla runda mun” gjorde han ned honom. För att ytterligare understryka hur bisarr konsertupplevelsen hade varit, och att det fanns annat som var viktigare, pryddes sidan av en liten bild på Souzay och en jättebild på ett bord belamrat med läskflaskor med en kvinna stående bakom. Bildtexten löd:

“och i pausen serverade Siv Johansson förfriskningar”

Alla smusslade med tidningen och undvek att översätta.

Anna Netrebko fyller 40 år idag. Gratulerar!

Kurt Sanderling avled igår. Han skulle blivit 99 år i morgon.

Med all respekt och medkänsla för Patrik Sjöberg och alla andra som drabbats av övergrepp i ungdomen kan jag inte annat än fundera över hur begreppet ”kultur” vidgas när Sjöberg tilldelats Kulturpriset Årets röst på 100 000 kronor för att han i sin bok, Det du inte såg,”gjort sin röst hörd och skapat debatt”.

Är det just bokutgivningen som gör det hela till kultur? Kultur bör kunna bedömas, men denna bok har inte i första hand hyllats för dess litterära kvalitet, snarare för Sjöbergs mod att ta tag i ett känsligt ämne.

Räcker det för att vara kultur?

Att den kom ut handlar väl mer om vem som skrivit den än om vilka konstnärliga kvaliteter den besitter?

Om det varit ett pris från Rädda Barnen eller Landstinget hade jag kunnat förstå..

Tidigare pristagare är bl.a Thorsten Flinck och Povel Ramel. Utmärkta kulturpersoner.

Framgår det att jag är skeptisk?

Jag är ingen japanolog. Efter två besök i landet och ett kommande tredje, är jag fascinerad av alla de stilar som verkar kunna leva sida vid sida med det som vi ser som det traditionella och  uråldriga. Där ingår en japansk svaghet för en blandning, kanske mest hos ungdomar, av det västerländska, det lite söta, det lite rosa, och det lite Hello Kitty-aktiga som kommer till uttryck i kläder, serier och musik. Gå till tunnelbanestationen i Shibuya i Tokyo när som helst.

I kvällens föreställning av Madam Butterfly på Folkoperan, som stundtals var en urstark känslomässig upplevelse och utlevelse, var Cio-cio San, eller Butterfly en sådan tjej, och hennes gäng var härligt utstyrda i detta mode.

Bra av regissören att föra fram handlingen till vår tid. Hyreshuset där det hela utspelades på tre våningar påminde helt och hållet om de moderna stenbyggnader man ser i Japan. Har bott i sådana. Hög trovärdighet med mina mått mätt. De måtten må vara små, men ändå.

Jag förstår att musikdramatik och Puccini inte bygger på exakta skildringar av en verklighet, och att det måste få finnas konstnärliga ställningstaganden som för handlingen bort från det reella, men jag har några invändningar och frågor:

Om nu Butterfly i denna version är en modern street-tjej, varför benämns hon geisha genom hela pjäsen, även av sig själv? Att vara en geisha är väl att utföra en starkt ritualiserad uppgift med stränga regler? Då är man inte en vanlig populärkultur-tjej på sin fritid? Det kan vara svårt att flytta versionen från 1904 till vår tid, men det hade man kanske kunnat ändra på i texten?

När tjejgänget kommer till Butterflys lägenhet och träffar den amerikanske konsuln och Pinkerton ska de hälsa på varandra. Varför niger flickorna, något man inte gör i Japan?

När Butterfly uttrycker sin glädje över att få gifta sig kramar hon sin mamma flera gånger inför gänget. Inte trovärdigt. Inte i Japan, så spontant.

Om nu Pinkerton efter tre år skriver till konsuln för att säga att han ska komma tillbaka och föra med sig sin amerikanska hustru, varför skriver han ett pappersbrev för hand? Det var 1904, men ska man föra över det till idag kanske konsuln borde visa ett mail för Butterfly på sin I-book? Men vad vet jag, jag är väl inte regissör.

Man använder i översättningen begreppet ”till missionen” som det ställe där Butterfly träffade Pinkerton. Ett ålderdomligt uttryck för en militär eller religiös utpost där utlänningar bodde i främmande land och varifrån de spridde sina läror. För hundratals år sedan. Anakronistiskt och lite obegripligt om någon frågar mig, i en uppsättning som ska handla om idag. I Staffan Rydéns översättning används ”till din kyrka” i stället.

Så där går jag på i kväll. Småsaker.

Det har sina orsaker.

Det finns knappast ett musikstycke som påverkar mig så mycket som denna opera. Kanske beror det på att jag 1981 väcktes en tidig morgon och blev tillfrågad om jag kunde komma till Folkoperans replokal och spela klaverutdraget till Butterfly. Mitt första riktiga musikjobb.

Sedan repeterade jag in operan med sångarna och spelade femtiosex föreställningar på syntheziser. Satt och härmade harpa och fagott. Det lät aldrig bra, men vad skulle de göra som inte hade råd att anställa levande orkestermusiker?

Inte spela opera? Det gick ju inte.

Facket kopplades in och diskussionerna gick höga angående att vi tog brödet ur munnen på frilansande musiker.

Det var tider det.

Två länder som tekniskt sett ligger i krig med varandra ska nu söka samförstånd genom musik.

Myung Whun Chung, den fine koreanske dirigenten kom just tillbaka från Pyonjang efter att i fyra dagar besökt Nordkorea..

Han har under resan försökt lägga grunden för ett samarbetsprojekt där de sydkoreanska Seoulfilharmonikernas och Statliga symfoniorkestern i Pyonjang ska göra gemensamma konserter för att lätta på politiska spänningarna mellan de båda länderna.

I projektet ingår också att identifiera och stödja nordkoreanska musikungdomarnas talang.

Den första konserten är planerad till december detta år.

Om sitt besök i Pyonjang säger Chung:

” Repertoaren var inte så stor, men deras teknik var  bra. De hade tränats att inte göra fel..Jag ville spela Beethovens nia, men musikerna sa att de aldrig spelat den tidigare.”

Han säger också att han inte tror att detta samarbete kommer ändra en hel regim.

Så sent som i november dödades fyra människor i stridigheter om en ö i gränstrakterna mellan länderna.

Fyrtiosex personer dog 2010 efter att nordkoreanska flottan sänkt ett sydkoreanskt skepp.

I forna tider var man kort och gott musiker.

Som pianist kunde man framträda i olika skepnader. Solist, ackompanjatör, kammarmusiker, tonsättare eller dirigent: alla dessa benämninar ingick i yrkesrollen musiker.

Så arbetade många, men inte alla.

Numera blir allt fler musiker nischade. Man tvingas att identifiera sig som det ena eller det andra, allt för att arrangören och publiken ska veta vad den köper, eller lyssnar till.

Hamnar man, som i mitt fall, i ackompanjatörens fack, är det svårt att bryta förväntningarna för vad det är jag kan göra på en konsertscen.

Jag brukar därför envisas med att, så ofta det låter sig göras, spela ett eller två solonummer under en romanskonsert. Alltid i överrenskommelse med arrangör och sångare, och förslaget hälsas med entusiasm.

Oftast för att sångaren vill vila sig efter en ansträngande avdelning, men också allt oftare för att en sångare inser värdet i att publiken får ta del av en annan repertoar under konserten. Lite variation kan ju pigga upp den tröttaste publik.

Men på sista tiden har jag alltmer börjat fundera på lämpligheten i att kasta sig mellan olika roller under en och samma kväll.

Efter att först spelat ett antal sånger, med allt av vad det innebär av lyssnande, anpassning,samspel och avvägning av nyanser med locket halvöppet – till fullt spjäll, eget ansvar, projicerande av klang med locket på vid gavel, för att sedan stänga locket och gå tillbaka till den medskapande, stöttande…

Skillnaden blir ofta så stor att den är svår att hantera och det blir, åtminstone för mig, solospelet som blir lidande.

Att explodera och bli en annan för en stund under en kammarmusikkonsert är så mycket svårare än att ge en hel pianoafton med aldrig så svår repertoar.

Jag ser detta ofta hos medmusiker. Alla hamnar någon gång i denna situation. Oftast har man frivilligt velat utsätta sig för en utmaning för att se om man har det rätta virket. Alla vill vi prova på något annat. Men det kostar.

Jag drar mig till minnes en festival.

Den legendariske konsertmästaren i Berliner Philharmoniker, Leon Spierer, hade undervisat violinstudenter och lett en ungdomsorkester under vecka och det hela skulle avslutas med den konsert.

På programmet stod Bela Bartoks Fem Rumänska danser för violin och piano. Med mig.

Efter att ha spelat dans nummer ett och två med ett alltmer tilltagande stråkdarr viskade han:

“ Jag måste gå av scenen, jag klarar inte det här..”

Vi drog efter andan och fullföljde.

Plötsligt skulle denne fullblodsmusiker inte leda världens bästa orkester under ledning av Herbert von Karajan. Han skulle bli en annan.

Nu är bara frågan om skomakaren borde ha stannat vid sin läst.

Jag borde verkligen inte larva mig med att lägga ut recept här, men å andra sidan larvar jag mig med så mycket annat så det gör kanske inte någon avgörande skillnad.

I söndags sa Nina 14 år att hon i skolan fått se en film om kycklinguppfödning, och därför kände för att bli vegetarian. Efter att ha sett hur fåglarna behandlades hade hon tappat lusten. Visst, sa jag. Vi försöker att undvika kött överhuvudtaget denna vecka, så får vi se hur det går!

Nu gosar blodpuddingen i ugnen och doften sprider sig, tung och söt i lägenheten.

Här kommer receptet:

Fyra musiker i London Philharmonic Orchestra har blivit avstängda från sina jobb i nio månader för att de deltagit i ett upprop som publicerades i The Independent.

I uppropet som skrevs under av allehanda kulturmänniskor uppmanas BBC att stoppa The Israel Philharmonics uppträdande vid Proms i Albert Hall tidigare i somras. Man menar att orkestern är ett israeliskt kulturellt flaggskepp som representerar en ”apartheidstats” förtryck av palestinier.

Säga vad man vill om situationen i Mellanöstern, men arbetsrättsligt kan väl inte detta hålla?

LPO hävdar att man hade sett genom fingrarna på detta tilltag om musikerna hade undertecknat som privatpersoner. Nu identifierade de sig som just LPO-musiker och då reagerade ledningen.

Många frågor hopar sig, och misstanken om att det är just det känsliga ämnet som styrde ledningens beslut. Inte förnuftet.

Jag är helt klar över att arbetstryggheten på jobbet ser helt olika ut i Storbritannien och Sverige, men att redovisa en åsikt visar sig bli mer och mer farligt. Överallt.

Skulle en professor vid Karolinska sjukhuset som i en insändare kritiserar vården i Stockholms läns landsting behöva dölja sin professionella identitet? Kanske kommer vi dithän.

Kolla gärna ett tidigare inlägg jag gjorde, under rubriken ”Musiken ädla känslor föder.”

Där kan man se vad som hände under Israel Phils konsert i London.

Som Mark Levengood twittrar:

”Regeringen tycker sjukskrivna ska arbeta med kultur, för då behöver man inte kunna något. Jag tycker sjukskrivna kan arbeta i regeringen”

Man får vara beredd på snabba omkastningar av planer om man ska vara med och leka.

Miah Persson, med vilken jag skulle spelat en romanskonsert i Lund på Skissernas museum i Lund insjuknade tyvärr, men med kort varsel ställde Hillevi Martinpelto upp.

Vi repeterade en gång. Rangström, Sibelius, Grieg och Wagner. Sen gick tåget.

När vi kom fram visade det sig att det skett ett misstag, och konserten hade flyttats till Fernströmsalen i Kulturskolan.

Inte gjorde det något. Folk kom, folk applåderade entusiastiskt och folk gick.

Jag försökte tråckla mig genom Chopins g-mollballad som pausmusik. Den hade säkert gjort sig bättre på flygeln i Skissernas, men man spelar på det man får.

Det är så skönt med  någon som hovsångerskan Hillevi. Vi träffades under stenåldern på Ackis och har hållit ihop sedan dess. Över allt i Sverige, skiv- och radioinspelningar, Edinburgh Festival, Aix-en Provence..

Vi behöver inte så många ord när vi övar. Ett höjt ögonbryn här, ett stön och någon gest.

Sen är det klart. Vi vet vad vi menar.

Det går på stan att Placido Domingo ska sjunga Holländarens parti i Den flygande Holländaren av Wagner. Jo, ni läste rätt.

Åk till Arena di Verona sommaren 2013 så får ni vara med om detta. Muti dirigerar.

Då kommer han att vara 72 år. Domingo, alltså.

Själv vill jag bara ligga i en solstol med en Martini i ena handen och Knausgård i den andra.
Hur orkar människan?

Måhända han är musikintresserad?

Välkomna, alla nya ambitiösa, osäkra och begåvade ungdomar till ert första år på Kungliga Musikhögskolan!

Det är så rörande att se er så här i början av året, med rosiga kinder och solsken i blick. Er nyfikenhet och förväntan är smittande att möta, och jag hoppas verkligen att den kommer att hålla i sig. Alla gör sin egen resa mot ett liv som artist, fast vägen dit kan vara både krokig och oförståelig.

Jag och de flesta andra lärare här har varit i er situation. Den tanken kan säkert förefalla ofattbar när ni ser oss springa förbi i korridoren med en min av självsäkerhet, men jag lovar att vi är helt på det klara över vilket tillstånd de flesta av er befinner er i.

Det är ingen lätt sits ni har så här i början: alla verkar kunna kunna så mycket mer än ni. De verkar så säkra och talar så självsäkert om sina planer för framtiden. Själva har ni fullt upp att hitta till rätt rum och att förstå vad som egentligen står i er arbetsordning.

Snart nog kommer ni att att bli tvungna att börja jämföra er med andra och positionera er i en
outtalad hierarki som ofta är svår att begripa. Det kan komma att bli svårt att förändra kamraters-och lärares- första intryck av er.

Flera av av er kommer direkt att sätta er stämpel på omgivningen och göra er bemärkta, medan somliga tidigt kommer att bli tvungna att inse att trots att ni kommit in på skolan ändå inte har rätt förutsättningar för en karriär i yrket.
Det är ett faktum att vi utbildar alltför många studenter i förhållande till de relativt få arbetstillfällen som finns där ute i det verkliga livet.

Ingen har sagt att det är enkelt att vara musiker, det vet ni redan efter åratal av slit och uppoffringar. Alldeles oavsett hur det går för er på skolan väntar ett liv där vassa armbågar och rätt kontakter betyder lika mycket som egen konstnärlig förmåga.

Ni kommer att formas av era studentkamrater, av de konserter ni lyssnar till och kanske framför allt av era lärare. Vill vi i alla fall gärna tro.

Några råd:

Var försiktiga med att omedelbart förkasta vad någon säger, ge alltid andras åsikter om ert arbete en andra chans. Det är inte alltid säkert att en instruktion eller ett råd verkar vettig första gången ni hör den. Alla intryck behöver tid att bearbetas och komma ut som en sanning som bottnar i er.

Ge mig gärna fingret när ni lämnat lektionsrummet. Driv med mig och mina kollegor, bli gärna arga, men ge oss också en chans att visa er magin i den musik som trängs med så många andra uttrycksformer i en allt mer krympande klassisk musikvärld.

Tvivel och storhetsvansinne dansar tango en blivande konstnärs själ, och det är som det ska vara. Det är inte alltid lätt att ställa in rätt kompassriktning, men en sak kan du tänka på när det känns som mest kaotiskt: Det finns ingen annan som kan göra det du gör med din konst. I det är du helt oefterhärmlig.

Lycka till!

Det är orätt att ljuga för unga människor.
Det är orätt att försöka övertyga dem om
att lögner är sanning.

Att påstå att vi lever i den bästa av världar
är orätt.
De unga vet vad vi menar, de genomskådar oss.

De unga är människor.
Säg dem att svårigheterna är oräkneliga.

Låt dem se, inte bara vad som komma skall,
utan också klart inse
sakernas nuvarande tillstånd.

Säg dem att hinder väntar, oundvikliga,
att sorg och vedermöda kommer att drabba dem-
än sen! Den som inte vet vad glädje kostar,
vet heller inte vad glädje är.

Släta inte över era misstag,
då upprepas de, och förökas.

Det vi översåg med hos er
kommer de aldrig att förlåta oss.

Irmgard Seefrieds masterclass i Stockholm var en absurd upplevelse på många sätt. Den anordnades av Svenska sång och talpedagogförbundet. Alla stod på tå när Seefried anlände till kammarmusiksalen på Musikaliska akademien.

Seefried, legendarisk och ståtlig, högdragen med många smycken på sig satte tonen från första början. Det skulle inte få förekomma något spring i dörrarna.

De elever som deltog, kanske tio stycken skulle vara på plats mellan 11-13 och 14-17. Basta.
Någon försökte på bästa sätt förklara att vissa hade ett jobb att sköta och barn att hämta. Ingenting bet på Seefried.

”Kinder, vad är det för Quatsch..”..? Här var det den höga konsten som gällde.

Hon var aldrig direkt ovänlig mot mig, men fick då och då utbrott om jag så mycket som spelade en ton efter att hon avbrutit sångeleven för att ge en instruktion.

”STOP!! I hate it when you don´t stop playing when I tell you to..”

Till slut satt jag så på spänn att jag inte vågade göra just någonting.

Näst sista dagen lät hon meddela att schemat skulle ändras, vi skulle börja en timme tidigare och alla skulle hoppa över lunchpausen. De mest våghalsiga började försynt att protestera, och menade att de inte på så kort varsel kunde ändra sina övriga åtaganden som de hade planerat runt kursens tider.

Seefried tittade oförstående på alla dessa svenska unga rättvisehungrande människor och sade:
” But how else am I going to have time to do my shopping here in Stockholm”?

Hoppas att hon fick tag på något riktigt fint.

Nu när allt sagt och tyckt om förra veckans Jussigala på Operan bidrar jag härmed med en liten betraktelse som handlar om någonting annat än att Jonas Kaufmann är en enastående komplett och fantastisk sångartist. Det vet vi nu.

Jag som är mer intresserad av form än av innehåll satt framför tv:n och funderade över kungaparets närvaro vid galan, och vilken roll dom har i spektaklet.

De kommer in i sin kungliga loge, publiken står upp och föreställningen kan börja först när kungaparet satt sig ned. Så långt allt väl, men visst kunde man väl kosta på sig, om inte Du gamla du fria, så åtminstone Kungssången..om det nu ändå ska vara så märkvärdigt med dessa två.

Ingen av artisterna knixade eller bockade upp till kungliga logen efter sina insatser. Jo, jag tyckte mig se en viss antyda till kontaktsökande från de utländska gästerna, men jag kan ha sett fel.

Den så förträffliga Birgitta Svendén höll i mellansnacket på ett avspänt och informativt sätt, men när hon mot slutet skulle tacka alla medverkande nämnde hon artister och andra delaktiga, och någonstans efter Kungliga Hovkapellet uppmärksammade hon att kungaparet hade hedrat konserten med sin närvaro. Sedan åstadkom hon en enormt djup och lång hovnigning.

Jag är verkligen ingen monarkiförespråkare, men undrar om man inte borde titta över det officiella protokollet, om man ändå ska låtsas att de kungliga ska spela en roll på Kungliga Operan.

Jag efterlyser någon slags konsekvens. Antingen spelar man spelet, vilket innebär att man ger de kungliga högsta möjliga respekt och uppmärksamhet t.ex med hovnigningar, Kungssång, ”top billing”, det vill säga att man med automatik nämner dem först av alla därför att de befinner sig högst upp i hierarkin. Hela baletten om man säger.

Eller också slappnar man av, vilket betyder att man behandlar dem som vilka som helst.
Men det är de ju inte. Då skulle de ju inte ha den varma, goa, vadderade logen där ingen annan får sitta.

Från en Prom i Albert Hall häromkvällen. Israel Philharmonic Orchestra och Zubin Mehta blir avbrutna av anti-israeliska demonstranter som sjunger An die Freude med egenhändigt påhittad text.

Vi i Sverige lever fortfarande i en värld där den klassiska musiken fått leva sitt eget liv i fred och ro. I en ankdamm skulle många säga, men frågan är hur länge?

Greta Erikson skulle ha åkt till Sovjetunionen på våren, men resan sköts upp på grund av Stalins död. Senare samma år kom hon och dirigenten Sten Frykberg i alla fall iväg till Leningrad för att spela, bland annat Griegs pianokonsert och Rachmaninovs tredje pianokonsert.

Eller som Greta säger:” Jag begrep inte att den var den sista bit jag skulle ha spelat just där..” Men det blev succé.

Resan fortsatte till Moskva där Greta spelade Schumann fiss-mollsonat och Chopins b-mollsonat i Tjajkovskikonservatoriets stora sal.
Förstå att vi har en levande svensk musiker som givit en pianoafton där! Det glöms gärna bort.

Avslutade programmet gjorde hon med sin gamla käpphäst: Emil Sjögrens Erotikon.
Respekt!

Idag blev det ett alltför sällsynt besök till världens yngsta 91-åring, Greta Erikson.

Hon var min lärare på Musikhögskolan mellan 79 och 83, och då talar vi om det glada nittonhundratalet.
Att tala med henne är att transporteras till ett svunnet musikliv där legender kom och gick på Stockholms konsertscener. Tider då, åtminstone enligt Greta, alla konserter var slutsålda och det fanns ett intresse för klassisk musik. Då fick musiker fortfarande göra studioinspelningar på Sveriges radio och debutera i lilla salen på Konsertföreningen.

Konkurrensen var väl också något mindre protesterar jag, när hon berättar att hon och Hans Leygraf delade upp Sverige mellan sig. Hon tog söder och han norr. Så var det klart. Hans och Greta.

Det hon vet att berätta.

Hon spelade Stenhammars violinsonat med David Oistrach på sjuttiotalet. Han var inte så pratsam, men tydligen mycket ödmjuk
Efter första genomdraget frågade han försynt: ”Sind Sie mit mir zufrieden”..? Det var hon.

Mer pratsam var Mstislav Rostropovitj. Honom repeterade Greta med i ”lilla salen” på Konserthuset under överinseende av två vakthundar från KGB. Lite svårt var det eftersom Greta och Slava inte fick tala direkt med varandra. Alla instruktioner och repetitionsförslag måste gå genom en av vakterna. Men bra musik blev det till slut.

Enligt hans bror använde han alltid hjälm, men denna kväll tog han av sig den när han stannade till en liten stund. Han skulle sedan flytta sin vespa för att hitta en bättre parkeringsplats och med sin kinesiska flickvän bakom sig hann han åka cirka 200 meter. Läkarna säger att han förmodligen fick en liten stroke och åkte in i en stenmur. Flickvännen klarade sig utan skador.

Han är medvetslös och vårdas nu på ett sjukhus i Catania.

Tänk på honom.

stormen

fällde allt i sin väg

det var en bra storm

en fantastisk storm

hade vindar med orkanstyrka

och var värd all beundran

den struntade i det mesta

var sej själv nog

kastade sitt människonamn

rakt ut i havet

1988 i april deltog jag i The International Musicians Seminar i Prussia Cove i Cornwall. Det är en kammarmusikkurs som drar till sig musikstudenter från hela världen vilka under några veckors tid badar i undervisning och konserter, lever och andas musik under ledning av många av världens främsta musiker och pedagoger.

Kursen grundades av den ungerska violinisten Sandor Végh, och han huffade och puffade runt i det gamla nedgångna slottet där lektionerna hölls. Vi elever var inkvarterade i rum som på sedvanligt engelskt sätt var så iskalla att röken stod ut ur munnen när vi vaknade. Maten var sönderkokt och smaklös på det där härliga viset, och det sura vinet flödade på kvällarna. Allt var magiskt, så där som det var när man var i tjugoårsåldern.

Min lärare var den likaledes ungerske pianisten Andras Schiff, en musiker som jag inte drar mig för att kalla ett geni, om jag någon gång träffat en sådan. Jag är allmänt skeptisk till att upphöja konstnärer till den statusen, det gör många alldeles för lätt. Devot beundran är inget för mig, men för denne man lägger jag mig platt.

Den lätthet med vilken han kunde öppna världen i en Mozart-sonat! Den enkelhet med vilken han satte sig vid flygeln och spelade allt-och då menar jag allt-ur minnet. Bach, Beethoven, Mozart, Janacek, Schubert…Det enda konstiga var att han viskade så tyst framme vid flygeln, så när man satt ute i salen och lyssnade på en lektion hörde man aldrig vad han sa. Det var dessutom ganska många ungerska elever där och då blev det Magyar för hela slanten. Och viskande. Det var inte lätt.

Han var inte bara ett med musiken. Han var musiken. Om jag bara var lite mer överspänd skulle jag säga att han blev Mozart när han spelade Mozart. Ingenting skiljde honom från materialet, ett totalt uppgående i musiken.

Gud, vad jag tar i! Men så var det.

En natt efter att Schiff, Steven Isserlis och några andra hade spelat genom Brahms pianokvartetter inför alla hänförda elever, skulle några av oss leka snurra flaskan.

Fram åkte en tom vinflaska och åtta, tio av oss slog oss ned på det iskalla stengolvet. Vi körde några rundor, alla var glada och trötta och när flaskan stannade och pekade mot någon ställdes ganska allmänna och tråkiga frågor.

Plötsligt ville Schiff vara med och vi makade åt oss och gav honom plats i ringen. Han snurrade flaskan och den kom att stanna i riktning mot mig.

Han funderade och funderade. Alla tystnade i tron att det skulle komma något viktigt och upphöjt ur hans mun.

”How many pieces of toilet-paper did you use last time you went to the bathroom?”

Jag svarade väl sanningsenligt att jag inte riktigt kom ihåg, men att det borde rört sig om kanske fem, sex bitar.

Detta kan jag aldrig glömma, och tänker ofta på då jag lyssnar på hans tolkningar av de stora mästarna.

Lite Mozart över honom, på många sätt.

Att alla ska med är en självklarhet i svensk kommunal musikundervisning. Det ligger mycket i en sådan ambition byggd på tanken om allas lika värde, oavsett naturlig fallenhet och social bakgrund.

Idén om att barns personlighet blomstrar i kontakt med ett uttrycksbehov som vi alla bär inom oss-i högre eller lägre grad-är något unikt som vi ska värna.

Nu har Kulturskolan i Stockholm bestämt att all individuell instrumentalundervisning ska upphöra. All undervisning ska hädanefter ske i grupp.

Man hävdar pedagogiska skäl för detta och menar att lektionstiderna kan göras längre jämfört med de relativt korta enskilda lektioner som vissa elever haft tillgång till tidigare.

Vi som ständigt fått, och numera ger, enskilda lektioner i våra instrument vet hur avgörande det har varit att ständigt bli sedd av en pedagog som visste allt om vår utveckling, som kunde finkalibrera våra försök, stämma av och utveckla våra sinnen i riktning mot vår egen längst bort belägna gräns.

Vi fick utvecklas i vår egen takt, göra våra egna misstag och känna glädjen av våra egna triumfer när vi lärt oss behärska både Dess och Fiss-durskalan, och lärde oss att förstå skillnaden mellan en duol och en kvintol. Vi behövde inte snegla på någon annan unge som hade kommit längre och till vilkens nivå vi ville stressa upp oss. Eller vad som var värre-vänta på att någon annan skulle förstå det vi själva lärt oss att bemästra.

Detta kan ju i en icke insatt människas öron låta som egoistiskt och elitistiskt tänkande, och det är precis vad det är.

För att utvecklas till toppen på ett instrument krävs åratal av hårt arbete, och detta arbete grundläggs tidigt och kan bara ske i sampel mellan lärare och elev. Enskilt. Vi kan inte i samhället efterlysa en topp inom olika områden och samtidigt hindra de mest motiverade att utvecklas så fort och bra dom kan.

Inom idrotten är det ingen tvekan. Är du så bra att lagledaren/tränaren ser att du har potential att utvecklas till någon som laget har nytta av, lyfts du fram, väljs ut och får särskild behandling. Få människor ifrågasätter detta.

Så borde det få fortsätta att fungera även inom Kulturskolan, annars börjar de specialbegåvade eleverna hos en privatlärare för att snabbare komma framåt och då gick jämlikhetstanken åt fel håll.

Nu har vi hamnat i en situation där musiker från andra länder än Sverige allt oftare står som självklara vinnare vid provspelningar till landets symfoniorkestrar. Internationalisering är bara positivt, men nog är detta ett tydligt tecken på att den svenska spetsutbildningen på musikområdet blir alltmer eftersatt. Desto större anledning att se till att även barn från resurssvaga familjer får rättighet till enskild kvalificerad undervisning i kommunal regi.

Även på min egen arbetsplats hörs ibland tendenser till att den enskilt drivna instrumentalundervisningen lika gärna skulle kunna genomföras i grupp, dessutom i termer av att symbiosen mellan en lärare och en student på sikt borde luckras upp. Detta resonemang bygger på sparåtgärder och en anonymisering av lärarnas roll. Det är modernt och kostnadseffektivt, men att det skulle fostra nya aspiranter till ” det svenska musikundret” är tveksamt.

För övrigt är det märkligt att just detta musikunder i media aldrig inkluderar t.ex våra superframgångsrika operasångare, utan alltid handlar om Max Martin och någon människa som bor i New York som heter Nina Persson.

Nu blev jag farbror igen. Det var skönt.

Man undrar hur svårt det kan vara att göra lite ordentlig research.

En gång i världen stod Kungliga Musikaliska Akademien som medarrangör för Polarpriset. Man drog sig ur när man upplevde att den ”seriösa” priset spelade alltför liten roll, och att ”populärpriset” fick all uppmärksamhet. Alla undrade vem Stockhausen och Gubaidulina var medan ingen stod främmande inför Elton John och Pink Floyd. Inget konstigt med det egentligen.

Polarpriset utdelades i år till Patti Smith och Kronoskvartetten. Utmärkta val båda två. I TV4:s intervjuförsök efter prisceremonien försökte Tilde di Paula formulera sig på bästa sätt.

Med Patti Smith gick det bra: rockikon, Mapplethorpe, 70-talets New York, hennes fantasstiska bok etc, etc..

När Kronoskvartettens grundare kom fram till mikrofonen hade frågornas karaktär ändrats: Hur känns det? Hur är det? David Harrington, medietränad efter åratal av meningslösa och tomma frågor lyckades snyggt få in samtalet på väsentligheter, men det var som om hon hade intervjuat Foppa eller Stefan Holm. Rena sportjournalisttakter.

Säger detta något om en viss tomgång inom sportrapporteringen eller om medias bristande kunskap och intresse för nutida konstmusik?

Satte kaffet i halsen när jag läste att det framkommit att Beyoncé, en av världens mest framgångsrika artister och musikentreprenörer är släkt med Gustav Mahler.

Enligt Norman Lebrecht, musikskribent och Mahlerkännare är Beyoncé Mahlers ”eight cousin, fourth removed” vilket innebär att någon av deras förfäder för fyra generationer sedan var mycket avlägsna kusiner. Vi talar om lager efter lager med sysslingar och bryllingar.

Detta är vad jag tror att det betyder, och tro är inte detsamma som vetande.

Men hur häftigt vore det inte att höra henne sjunga Urlicht i framtiden eller varför inte ett av solopartierna i 8:e symfonien. Jag ser och hör det framför mig: Beyoncé och Jennifer Lopez, Jay-Z och kanske Ice-Cube i Gustavs Sinfonie der Tausend, kanske vid en släktträff i Böhmen..

Vilken nytänkande arrangör tar tag i detta?

Minnet sviker mig kanske på några punkter när jag försöker sammanfatta händelser långt bakåt i tiden, det blir så när man når min aktningsvärda ålder..

Det var i mitten av nittonhundraåttiotalet. Jag vill minnas att det var i januari, det var en dag med kraftig snöstorm från sidan och med högt plogade högar på Stockholms gator.

Kvällen innan hade en producent från SVT ringt och frågat om jag ville komma till Berwaldhallen för att spela Tatjanas brevscen ur Tjaikovskijs Eugen Onegin. En sångerska skulle komma inflygande från England, och dirigera henne skulle ingen mindre än Vladimir Asjkenasij göra. Det hela skulle spelas in till en film om Tjajkovskijs liv.

Mitt deltagande bestod av ett torrep för att kolla kameravinklar och för att sångerska och dirigent skulle träffas och känna in varandra.

Självsäker som jag var efter att ha jobbat som repetitör på Folkoperan redan under studietiden svarade jag ja, och gick och la mig. Inte kunde jag Tatjana som det var frågan om, men något sa mig att det nog skulle ordna sig bara jag kom dit. Lite nervös inför mötet med den store ryska pianisten var jag nog. Han var en stor idol sedan barndomen och jag vet att jag var helt tagen av hans spel då han 1977 spelade en afton i Helsingfors och jag hörde Beethovens G-dursonat op 31 och den stora c-mollnocturnen op 48 av Chopin för första gången.

Men den stora respekten för honom betydde inte att jag förberedde mig, den kopplingen förelåg tyvärr inte.

Väl inne på Berwaldhallens scen studsar han in, liten och snabb med små undersökande pepparkaksögon. Mycket vänligt hälsar han på mig, småpratar, frågar om mitt namn och berättar att han har ett sommarhus i Finland där han aldrig hinner vara.

Jag som kände att det nu skapats en kollegial stämning oss emellan sätter mig vid flygeln.

Han pekar i noterna där vi ska börja och höjer armarna för att slå in mig. I noterna är det ett långt förspel innan Tatjanas insats – och det här vill han att jag ska spela! Det kunde väl någon ha sagt!

Jag försöker följa hans slag och på något sätt koppla ihop dessa med noterna som virvlar omkring framför mina ögon. Svetten har börjat rinna, jag är torr i munnen och lyckas på sin höjd nudda en baston då och då. Rytmen är obefintlig, tonarten oklar och när vi kommit till sångerskans insats föreslår han att vi ska ta det igen.

Samma sak inträffar. Jag har ingen aning om hur jag ska göra.

Med sin snälla, men nu lite frågande blick kommer han runt flygeln och säger något i stil med att ingen egentligen kan spela det där, det är ju så svårt.

Jo du kan, tänker jag.

Med en något kantstött självbild lommade jag iväg. Lön fick jag för den timmen, men minns att jag skämdes när utbetalningen kom.

Sensmoral: Var aldrig så dum och uppblåst att du tror att du kan lura en gammal idol, som dessutom är en mästare på ditt instrument! Du kommer bara att vakna upp mitt i natten i åratal och kallsvettas vid tanken på att du försökte.

To be continued..

Några månader efter förnedringen i BwH ramlade min vän Hans och jag ut på Birger Jarlsgatan vid halvtretiden på morgonen. Vi hade mycket grundligt undersökt Riches drinklista och skulle nu vackla hemåt i natten.

Vi låste upp våra cyklar och började leda dem på trottoaren.

Småpratande gick vi fram, passerade Vladimir Asjkenasij där han stod med en parant dam vid sin sida. Över armen bar han en kostympåse med något som såg ut som en frack i.

När vi rundat hörnet på Smålandsgatan säger Hans:

- Fan, det var ju Asjkenasij! Vi måste ju..

Jag hörde inte mer. Han hade redan vänt om, och jag lullade efter.

- Oh, is it you Mr Asjkenasij?! I´d like to thank you for all that you have given us for all these years!

Sådär gick han på ganska länge. Jag sa inte flaska. Eller vad jag nu inte sa.

Asjkenasij såg mycket besvärad ut, om det nu var på grund av smörandet eller på grund av att han inte uppskattade att bli påhoppad av sluddrande ungdomar mitt i natten eller på grund av att han stod där med en kvinna han inte ville bli sedd med, eller på grund av att han möjligen hade sett oss gå förbi och sen komma tillbaka, vilket mycket väl kunde tolkas som ett besynnerligt beteende.

Jag tyckte då att han iakttog mig, och tanken på att han kände igen mig som den som inte hade vett att lära mig förspelet till Tatjanas brevscen gjorde att jag ville sjunka genom jorden.

Vi vände på cyklarna och gick ytterligare en gång tillbaka åt det håll varifrån vi kommit.

Bakom hörnet började vi fnittra hejdlöst.

Sensmoral: Om du går förbi en världskänd pianist mitt i natten, se till att du är nykter. Om du upplever att du måste tilltala honom, se till att du har något att säga. Om du styr din cykel förbi en kändis, fortsätt bara,

To be continued..

Nu var den hårda vintern snart över. Jag levde mitt liv som sorglös frilans i början av karriären, som om jag aldrig vid flera tillfällen gjort bort mig inför en av världens mest firade musiker, så när telefonen ringde och producenten från SVT återigen frågade om jag ville komma och spela, denna gång Donna Annas aria Or sai chi l´onore ur Don Giovanni av Mozart, ställde jag naturligtvis upp.

Vem som skulle dirigera? Asjkenasij naturligtvis.

Uppenbarligen var det inte han som hade ansvar för rekryteringen av repetitionspianister.

Vis av skadan från Tatjana-incidenten några månader tidigare lånade jag hem noterna och lärde mig arian in i minsta detalj. Kvällen innan repetitionen satt jag och lärde in rytmerna och texten, allt för att denna gång visa mig värdig uppgiften. Nöjd med att jag hade det som krävdes slog jag ihop noterna och planerade att gå och lägga mig tidigt. Jag minns att jag nogsamt ställde väckarklockan på åtta för att jag skulle vara på plats klockan tio nästa morgon.

Jag vaknar jag med ett ryck. Klockan är kvart i tio och jag kastar mig upp ur sängen, slänger på mig kläderna, ringer efter en taxi, springer ned på gatan. Jag är helt förvirrad och hjärtat slår okontrollerat.

Varför ringde inte klockan? Hur var det möjligt att alla makter var emot mig? Det här får inte hända nu!

Taxin dröjer länge, och när den väl kommer är det köer genom hela stan.

Halv elva rusar jag in i Berwaldhallen med håret på ända och med dålig andedräkt, och jag ser hur Asjkenasij och sångerskan, Donna Anna, just håller på att avsluta repetitionen. De verkar vara på gott humör, och Asjkenasij hade väl säkert spelat själv. Han kunde nog den biten också.

Han vänder sig om och kommer mot mig, nickar igenkännande och säger med glad men lika frågande röst som vid tidigare tillfällen:

- Oh, it´s YOU again!

När han går förbi blinkar han i något slags menande samförstånd och sticker lite skämtsamt ett finger i magen på mig. Jag för min del önskar inte att leva längre.

Där avslutades vår intensiva kontakt och hans besök i Stockholm blev alltmer sällsynta. Jag hoppas att det inte gjordes en utbetalning för denna min arbetsinsats, men det kan man inte vara säker på.

Sensmoral: När du ska träffa en världskänd artist som du vid flera tidigare tillfällen av olika anledningar misslyckats att göra intryck på, ställ dubbla väckarklockor och förbeställ en taxi. Se om möjligt till att var på plats i god tid. Om du ändå missar mötet bör du processa det pinsamma förloppet inom dig i tjugofem år för att sedan återge det i kåseriform. Då kan du vara säker på att det sköljs ut ur ditt system och att du kan leva ett någorlunda förnöjsamt liv.

THE END

Ibland kan man uppleva att en samarbetspartner inte riktigt delar ens egen syn på musikens budskap. I sitt stilla sinne önskar man att det vore någon annan man musicerade tillsammans med som befann sig, om inte på samma planet, så åtminstone på samma gata som en själv. Och tvärtom! Säkert har flera någon gång önskat se mig utbytt mot någon alert, energisk och frustande typ…

Tänker på det när jag läser om Claudio Abbados och Helène Grimauds bråk om en Mozart-konsert härförleden.

Meningskiljaktigheterna handlade om utförandet av kadensen i den 17:e konsertens i G-dur första sats.

CD- inspelningar var på gång, utsålda turnéer där man skulle öva sig inför inspelningarna. Allt inställt på grund av oförenliga artistiska preferenser.

Nu kan man ju tycka att Grimaud är en egensinnig artist som delar publiken i två grupper. En som menar att hon är experimentell och genial, och en annan som tycker att hon är en posör (posös?).

Abbado kanske är van vid att bli åtlydd, vad vet jag.

Men att spela timme ut och timme in med olika orkestrar och dirigenter, olika pianokonserter på olika kontinenter, ständigt på väg mot nästa projekt och så falla på en Mozartkadens…

Och så säger dom att det inte går att skilja en pianist från en annan nu för tiden. Att alla låter likadant för att passa in. Så kan ju inte varit fallet här.

Kanske tröttnade dom bara på varandra. Sånt händer.

En svensk cellist tröttnade ordentligt på vårt samarbete för ett tiotal år sedan. Vi skulle spela in ett större kammarmusikverk på ett statligt skivbolag och en turné ordnades i samband med detta. Redan vid första repetitionen skreks det och visades temperament med antydningar om att resten av ensemblen inte var tillräckligt högtstående.

Vi spelade runt om i Sverige och avslutade hösten i Göteborgs Konserthus. Cellisten reste sig vid konsertens slut och gick utan ett ord. Vi skulle fortsätta turnén på våren, men då kom han inte.

Det blev bra ändå, ingen är ju oersättlig.

Jag har ju så lätt att bli den sura gubbe jag i själva verket är , och nu ska jag passa mig noga. Eller inte.

Tittade på den nya serien Maestro i TV 2 i kväll. Sex ”kändisar” ska ”lära” sig att ”dirigera” en symfoniorkester. Efter en inledande vecka med undervisning då dom ska gå genom ”grunderna” ska de betygssättas av en ”jury” och senare slås ut, och till sist ska en av dem koras till ”Maestro”

Man kan tycka och säga vad man vill om de deltagande. Allt från de tävlandes kunskaper, till juryns uttalanden, till orkestermedlemmarnas kommentarer, till lärarnas instruktioner.

Är man inne i musiksvängen och känner de flesta som flimrar förbi blir upplevelsen absurd och man frågar sig varför det hela produceras och sänds.

Gör man om samma misstag som när man försvarade de tre tenorernas värsta framfart med att de drar ny publik till operan.? Big mistake.

Malena Ernmans deltagande i schlagerfestivalen skulle leda fram till en stormning av Operans biljettkassa. Möjligen några föreställningar hon deltog i, men inte annars. Big mistake.

Allehanda gycklare som presentatörer i Filharmonikernas Gärdeskonserter. Går denna publik senare på en onsdagskonsert? Big mistake.

Gladys del Pilar sjunger med Radiosymfonikerna på trettondagskonsert. Blir det fler personer i Berwaldhallen en fredagskväll i oktober? Big mistake.

Maestro kommer inte att bidra till ett ökat intresse för vår konstform. Det är producerat för att SVT ska kunna konkurrera med reklamtv-kanalerna på underhållningsnivå. De enda som får ut något av detta är ”kändisarna” som exponeras ännu en gång. Allt ingår i det nutida spelet som går ut på att alla egentligen kan allting bara man vill, och får man bara lite snabb-coachning ska det väl inte vara så märkvärdigt att leda en symfoniorkester. Några charmiga tips, alla skrattar hysteriskt och vips så är allt på plats. ” Claes, öppningen av Grieg var magisk..”

Slutligen ett par ord om musikläggningen. Ska man inte kunna höra på ett resonemang i mer än tjugo sekunder utan att en marimba måste spela något rytmiskt i bakgrunden?Varför blanda in Bruce Springsteen som bakgrundskuliss? Vad är det för fel på den musik som ligger till grund för programmet? Tror man inte att vi framför burken är kapabla att känna oss lugna i tjugo sekunder? Att vi därför skulle byta kanal om vi inte får lite meningslöst skval i bakgrunden för att skyla över det man uppenbarligen tror att vi tycker är så tråkigt och svårt?

Framgår det att jag är skeptisk?

Kommer jag att följa resten av programmen? JA!

Jag läser i bladet att Håkan Nesser skrivit ett mail till Nerikes Allehandas kulturredaktör Marita Johansen, där han bemöter hennes i sin tur kritiska recension av hans senaste roman. Mailet valde hon dessutom valde att publicera på sin blogg.

Så där kan man ju hålla på fram och tillbaka. Recensenten hävdar sin rätt att kritisera, och konstnären reagerar på dålig kritik. Så har det alltid varit, men oftast är det den som utsätts för de negativa omdömena som drar det kortaste strået och blir kallad för gnällspik. ”Den som ger sig in i leken får leken tåla.”

Jo, den leken har man fått leka. När jag för ett antal år sedan blev sågad i Dalademokraten efter att ha spelat Beethovens tredje pianokonsert ringde jag upp deras musikskribent Jens Runnberg, som försvarade sig duktigt, medan jag hävdade att jag visserligen kommit in på fel ställe och i fel tonart men att detta kanske ändå inte uteslöt kvalitén i de passager jag spelat rätt.

Tillfredställd levde jag ett par månader efter känslan att vi upprättat en form av terrorbalans tills jag av en händelse fick Dalademokratens nyårskrönika framför mig. I denna hade Runnberg listat vad som som sig under året tilldragit. Min Beethovenkväll hade han rubricerat som ”Årets magplask”.

Jag ringde aldrig tillbaka, men lärde mig läxan att inte konfrontera en skribent. Det leder ingenstans, och som detta exempel visar tar konfrontationslusten aldrig slut. Vedergällning är ordet jag letar efter.

Nesser må vara en som gråter hela vägen till banken, till skillnad från mig, men en sak har vi gemensamt: Pilarna vet var dom träffar!

Nattlig psalm.

Jag kryper ihop i Din famn som ett barn i sin moders sköte

Din natt är ett hav utan strand där var våg är ett farligt möte.

Men det är som om händerna lyfte mig upp och varsamt sig slöte.

Jag klär av mig i min bädd ängslan och sorger svåra.

Jag är inte längre rädd: de är inte mina men våra.

Du går i ett mörkt sorl men ditt mantelsläp drar en lysande fåra.

Jag sover lugnt i mitt bo fast stormen och natten det gungar.

Det finns bara ett: att tro.

Inte fasan som vågorna slungar.

Men detta: att fågel mänska och gud förblir när sina ungar.

Du känner min morgondag. Du vet när mitt yttersta kräves.

Jag lyss till ditt hjärtas slag, i slummer jag sänkes och häves.

Väck mig när gryning blir blodröd, och jag drack ej Guds mod förgäves.

Jag ser till min glädje när jag slår mig ned med datorn vid köksbordet att det vita täcke som i månader dolt Katolska domkyrkans svarta tak nu helt har förvunnit. Under de åtta år vi bott här har det varit ett säkert tecken på att ljusare och varmare tider är förestående. Hoppas nu bara att det håller i sig. Säker kan man ju aldrig vara.

Så här års håller Södermalms fiskmåsar sig lugna, men framåt maj månad brukar ett säkert tecken på livets återkommande och obönhörliga grymhet visa sig.

Ett par börjar bygga bo i en av kyrkans takrännor, bär kvistar och flyger in allehanda ris och barr. Honan och hanen turas om att ruva medan den övriga måskolonin skyddar boet och skränar mot allt som hotar. Efter någon månad kläcks äggen och jag och barnen följer genom fönstret livets utveckling samtidigt som våren kopplar ett allt starkare grepp om vårt hörn av världen.

Rätt som det är ser vi en morgon den första måsungens gråbruna fjuniga huvud titta upp ur boet, och sedan följer nästa, och nästa.

Några veckor senare tar måsungarna sina första stapplande steg i rännan, denna trånga och begränsade plats som de inte kommer att lämna levande.

Det vet vi som varje morgon kommenterar måsfamiljens liv. Det oundvikliga närmar sig.

Vid nästa hårda regnskur fylls rännan av vatten som inte kan rinna fram på grund av boets tyngd och storlek. Antingen drunknar ungarna där de ligger eller sköljs ned och ut ur stupröret och slår ihjäl sig när de slår i marken femton meter längre ner.

Måsmamma och pappa skränar och flyger omkring i panik i ett par dagar, och hela måskolonin som hållit vakt över det spirande livet från kyrktornets avsatser verkar vara i obalans. En natt försvinner de, boet ligger öppet och allting tystnar.

Detta upprepar sig varje år och vi har börjat undra om det är samma par som kommer tillbaka och aldrig lär sig, eller som min yngsta dotter frågade när hon var mindre:

“ Kan inte dom andra måsarna tala om att det är ett dåligt ställe att föda barn på ?”

Idag arbetar jag med en sång av Gustav Mahler, Der Abschied som är den sista sången ur Das Lied von der Erde. Som du vet tar den nästan en halvtimme att framföra och jag ser verkligen fram emot den utmaningen. En Mahlerentusiast i Nagoya har önskat den inför en Japanturné i juni, och varför inte?

Som vanligt hamnar jag i bryderi kring frågan om hur jag ska ställa mig till spela musik som kännaren identifierar som orkestersånger. Efter att på piano ha spelat sådana verk på konsert får jag ofta kommentarer som går ut på att konsertbesökaren saknar vissa instrumentinsatser och en botten och en kraft i klangen som deras öron vant sig vid under lyssnandet på sången med en stor symfoniorkester.

Antydan att pianots möjligheter inte är tillräckliga hör man ofta. Många vill säga det och gör det också. Det känns sällan möjligt att argumentera och övertala dessa tyckare, även om man själv vet att det var Mahlers originalidé att skriva sångerna till pianoackompanjemang.

Vissa vill hävda att det bara var ett första utkast eller ett övningsmaterial som aldrig var menat att uppföras, och det kan man ju kanske påstå även om andra Mahlerverk som till exempel Rückertlieder, Lieder eines fahrenden Gesellen, för att inte tala om Wagners Wesendoncksånger eller Berlioz Les nuits d´eté som ju “alla” känner som orkestersånger. Att det senare klingar platt på piano kan jag hålla med om, men kanske säger det mer om Berlioz bristande förmåga att skapa en levande pianosats än något annat.

Är det pianistens uppgift att härma oboens nasalitet eller trumpetens smattrande artikulation? Är det överhuvudtaghet möjligt eller önskvärt, eller bör jag slänga alla sådana hänsyn överbord och behandla materialet som den pianokomposition den en gång var menad att vara?

Andra överväganden handlar om hur länge man kan hålla bastoner utan att låta klangen brytas av skiftande harmonier. Där har vårt instrument onekligen sina begränsningar och det är svårt att vara mahlerskt extatisk på ett instrument vars ton börjar sin dödskamp omedelbart när man rört vid den.

Kan man som när man spelar ett klaverutdrag lägga till en basoktav för att ge den musikaliska strukturen ett extra djup här och var? Är det för mycket att bryta ett ackord då och då för att förtydliga en harmonisk progression?

Fram och tillbaka går tankarna och det är långt till juni men verket är av en sådan tyngd att det måste in, inte bara i kroppen och fingrarna, men djupast in i medvetandet och bli en del av hela systemet: jag. Vad nu det är.

Jag lutar åt att med tiden lägga alla funderingar åt sidan och behandla det som musik alldeles oavsett vad det är menat eller skrivet som, eller vad människor på andra sidan jordklotet eventuellt förväntar sig.

Sångens text slutar:

“Die liebe Erde allüberall blüht auf im Lenz und grünt auf´s Neu allüberall und ewig blauen licht die Fernen ewig ewig ewig ewig ewig ewig ewig ewig…..”

Den förutbestämda ordningen om jorden som blommar och grönskar om våren, även om vi vet att också det är tillfälligt. Till nästa år. Jag kan inte annat än tänka på min måsfamilj och deras överlevnadsproblem. De ger heller inte upp och kommer att försöka om och om igen varje gång, som det var meningen.

Ibland vill man bara försvinna från jordens yta.

Jag vaknar fortfarande ibland, kallsvettig vid minnet av mötet med den yppersta av artister.

På åttiotalet var jag studerande i London, och tog pianolektioner hos en tysk, välrenommerad och mycket dyr pedagog som inte kunde spela själv. Han hade skaffat sig ett rykte som en sorts pianodoktor som inte enbart sysslade med att öva upp unga människors fingerfärdighet. Han erbjöd dessutom både Alexanderteknik och yoga som delar av en andlig tillväxt vid sidan av den rent musikaliska träningen.

Vi unga, ivriga från jorden alla hörn omgavs i hans hem av konst och litteratur. Vi talade om film och teater, lyssnade på gamla knastriga inspelningar med operasångare från 1911. Vi omslöts i en värld där österländsk filosofi och zenbuddhism blev hörnstenar i vår tillvaro. En andlig dimension långt ifrån den målmedvetna, fingerknäckande pianoundervisning de flesta av oss var vana vid från konservatorier i våra hemländer.

En dag frågade läraren om jag och min kompis Domingos, en portugis som senare skulle drunkna i en tragisk båtolycka på Themsen, ville följa med och se och höra Joan Sutherland sjunga i Sömngångerskan av Bellini på Covent Garden. Joan var en av hans äldsta vänner, de hade inte setts på länge, och som extrabonus lovade han att vi tillsammans skulle gå och hälsa på Joan i hennes loge efter föreställningen. Allt skulle vara gratis och det avgjorde ju saken för oss.

Några dagar senare var vi där, Joan skred fram på scenen med armarna utsträckta framför sig med nattskjorta på om jag minns rätt. Publiken tjöt och skrek efter hennes arior. Blommor kastades, folk stod upp och ville aldrig släppa henne av scenen. Det var en av hennes sista föreställningar. Tänk om jag då hade insett det monumentala i situationen, men jag tyckte mest att folk bar sig underligt åt.

När det hela äntligen var över letade vi oss ner i de undre korridorerna i huset för att söka upp stjärnans loge.

Det var inte svårt att förstå vart vi skulle. Hundratals människor stod uppradade, upphetsade med högt tonläge, alla med program i händerna, och blomsterfång i famnen.

Vi seglade, ledda av läraren, bekymmerslöst förbi hela kön av smokingklädda män med stora magar och röda, blanka ansikten med sina magra damer i siden. Läraren märkte inte de ilskna blickar som slängdes åt vårt håll från dem som lyckats få de bästa platserna i kön. Men det gjorde jag.

När dörrarna slutligen öppnades var vi först och läraren stormade in.

”JOAN, how lovely to see you, and what a wonderful performance”, hojtar han och kastar sig runt hennes hals.

Jag som kommer bakom och knappt vågar titta rakt fram höjer huvudet och ser Joans framträdande käkparti vila på lärarens axel, och inser när jag ser hennes förvirrade blick att hon inte har en aning om vem det är som just nu väller in med sådan kraft i rummet.

Läraren presenterar oss som sina elever, vi får ta i hand och ställa upp oss i olika konstellationer för fotografering.

Läraren och Joan med hans armar hårt kring hennes ovilliga kropp, jag och Joan, Domingos och Joan, allt medan Joan letar och bläddrar i det förgångna:Kan det ha varit en lunch -64? Kan det ha varit någon jag suttit bredvid på ett flygplan för länge sen?

Läraren styr och ställer i logen och tar över. Nu går det inte att nå honom. Detta är hans stund i ljuset. Det är Han och Joan, och han visar nu deras starka band för oss.

Ur en brun papperskasse tar han fram en tårta som han överräcker till henne.”Med hälsningar från min mamma” säger han, ”hon har bakat den själv”

Joan mumlar ett tack och ger den snabbt till en assistent som ställer den på ett bord.

Under tiden bågnar dörren av trycket från beundrare och de människor som eventuellt känner Joan och som hon säkert vill hälsa på.

Det hela tar egentligen bara några minuter, men det känns som en evighet.

Bilden av läraren som ett under av livsvisdom krackelerar framför mina ögon, han som sett och kommenterat livet och människorna förvandlas till en pajas som inte förstår hur beundran för en artist kan förvandlas till självbedrägeri, där man förvrider hela scenariot för ett magiskt ögonblick tillsammans med stjärnan…

Joan väser ”Get these people out of here!” och vi motas ovänligt med bestämt ut i korridoren

”Bye bye Joan, dear” ropar läraren till avsked och pratar hela vägen till tunnelbanan om hur trevligt det var att få träffas igen. .. ”och märkte ni pojkar hur glad hon blev när jag tog upp tårtan?”…

Några veckor senare kommer jag cyklande i Gamla stan och vem ser jag där? Jo, Joan Sutherland sakta gående över Strömbron.

Jag rycker till när jag inser vem det är, stannar och tänker:

Herregud, du har ju haft mardrömmar om det här..! Nu har du ju chansen!

”Ursäkta, ni kommer inte ihåg mig, men det var jag som ..för några veckor sedan på Covent Garden , kom in och..tillsammans med min pianolärare..vill bara be om ursäkt..det var ju så pinsamt, hade jag bara vetat att ni inte alls…kände varandra..

Men jag trampade bara vidare.

den kollektive Mozart

någon, några

som i sitt samband

i sin organisation

kan ge uttryck för

en sådan oerhörd närhet

till allt

levande, till

döden, som oundvikligt, försonat

faktum, så

länge

den är rent biologisk, utan att ett ögonblick

en mikrosekund

förneka smärtans

verkligheter

förhållanden mellan många människor

av samma finhetsgrad

som Mozarts musik! Jag har

sett det

ibland, inte ofta

Gårdagens konsert i Musikvereins Brahmssaal blev en mindre succé som nog ingen riktigt räknat med. Inte heller vi på podiet. Underbara Ida Falk Winland och jag framträdde med sånger av Richard Strauss, Aaron Copland och Leonard Bernstein förutom en hel avdelning svenska sånger.

Vilken miljö att spela i! En fulländat avvägd akustik i en sal där så många av de största konstnärerna har uppträtt sedan 1870 gjorde att det blev en av mina största konsertupplevelser någonsin. Vi ställdes under repetitionen inför frågan om vi skulle spela med hela flygellocket öppet eller som man oftast gör under romanskonserter, med den lilla pinnen uppfälld. Valet blev enkelt. Varje nyans får i denna sal tala för sig själv, klangen skiktas omedelbart i rummet och flygelns övertoner skimrar ända ned till sista bänken. Det svagaste pianissimo bär ut och det kraftfullaste forte avrundas på vägen ut till lyssnaren. Här utspelar sig en dialog mellan artisten och rummet. Det var en stor kväll.

Och nu ligger jag här och snörvlar och fruktar morgondagens flygresa till Amsterdam.

Igår gick jag förbi Kunsthistorisches Museum där Thomas Bernhards roman Gamla Mästare utspelar sig.

I den yttre ramhandlingen befinner sig Atzbacher som kommit till muséet för att träffa musikkritikern Reger som varannan dag sedan trettio år suttit på samma bänk i Bordoni-salen försjunken i betraktande av Tintorettos Vitskäggige man. För första gången under dessa år har han kommit två dagar i rad, och har kallat på sin vän därför att han har något att berätta. Atzbacher kommer fem minuter för tidigt, ställer sig i ett angränsande rum och tittar på Reger, och där börjar boken.

Atzbacher minns alla möten med Reger, denna misantrop och kverulant som utvecklar sina tankar på livet och konsten utan avbrott. Textmassan hotar att välla över läsaren, den är skriven helt utan uppehåll eller stycken eller kapitel, bara en ständig ström av iakttagelser och idéer, om förljugenheten i det perfekta, om konstens otillräcklighet. Den ena spyan mer konservativ och Habsburgskatolsk än den andra, och samtidigt i en mening kulturupprorisk medan Reger kastar ut sina utsagor och enligt honom absoluta sanningar utan urskiljning och rationalitet, ofta riktade mot den österrikiska och wienska uppblåsheten och bristen på utblick och den museala unkenhet som lägger sig som en blöt filt över kulturlivet i staden med dess museer, konsertsalar, operahus och bibliotek, medan den enligt Reger omedvetna och dumma kulturpubliken sväljer allt med hull och hår som marknadsförs som värdefullt för att det belastats med tradition och kulturarv vilket han han sist i boken gör upp med efter ett helt liv omgiven av kultur och bildning.

Sådär går det på. När Regers hustru dör och han blir ensam i tiorumslägenheten på Singerstrasse inser han med glasklar tydlighet att Goya, Mozart och de andra Gamla Mästarna som han klamrat oss fast vid under ett liv inte kan hjälpa honom vid den avgörande punkten av hans existens.

Någonstans är vi alla ensamma utan hjälp av den så kallade konsten.

I Hässleholm har man samma problem som i många andra städer, nämligen ”bus”. Buset ska ut ur Resecentrum så att människor ska kunna känna sig trygga, menar säkerhetschefen Leif Svensson. Man har tidigare använt sig av kameror, ordningsvakter och trafikvärdar utan att uppnå önskat resultat. Buset finns ändå kvar.

USA använde under andra världskrigets sista dagar atombomben för att slutligen täppa till truten på japanerna, och nu går Hässleholms kommun samma väg mot buset, men med det starkaste vapnet av alla. Klassisk musik.

Man vill ”störa ut” de oönskade. Säkerhetschefen betonar att det hela måste ske med urskiljning:

” Man får öka volymen på de delar där det finns fel individer, men något hisskval i bakgrunden är jag väldigt tveksam till.”

Vad lever vi i för värld där den musik jag brinner för och ägnar mig åt varje dag sedan trettio år klassas som det värsta man kan tänka sig, och likställs med insektsutrotningsmedel?