Sug efter svenska sopraner
Svenska sopraner har varit en exportvara nästan lika länge som det svenska stålet. Ta fram en femtilapp med Jenny Lind, ”den svenska näktergalen”, som for runt världen och gjorde succé i mitten av 1800-talet.
Miah Persson och Matti Hirvonen repeterar romanser inför torsdagens konsert på Historiska museet.
Men frågan är om sopransortimentet någonsin har varit så imponerande som nu. Inte minst bland Wagnerrösterna råder boom. Just nu finns det fem aktiva svenska Isolde : Nina Stemme, Katarina Dalayman, Annalena Persson, Gunilla Stephen-Kallin samt Irène Theorin (som hör hemma i Köpenhamn).
Men alla sopraner är inte stora och dramatiska. Operarepertoaren bärs också upp en av rad lyriska roller, inte minst hos Mozart. En som är specialiserad på dem är Miah Persson, som detta Mozartår har haft stora framgånger i England och debuterat både på Covent Garden och i Glyndebourne, först som Susanna i Figaros bröllop, sedan som Fiordiligi i Così fan tutte. Nyligen gav hon också ut en skiva med Mozartarior som har fått mycket beröm.
Tillsammans med maken Jeremy Ovenden, tenor, delar hon sin tid mellan Birkastan i Stockholm och den lilla staden Lewes 50 minuter från London, alldeles nära operafestivalernas Glyndebourne. Praktiskt för två resande sångare.
– Det är ungefär lika stort som Hudiksvall. Det här är hålan du flydde från, sa min syster när hon kom på besök första gången.
Miah Persson har just sagt upp sig från Stockholmsoperan, där hon under vintern sjunger Pamina i Trollflöjten, för att helt satsa på en frilanskarriär. Dit kom hon direkt från Operahögskolan och fick snabbt stora roller i det lyriska facket: Susanna i Figaros bröllop och Pamina i Trollflöjten.
– Att lära sig sjunga i Stockholm är den bästa skola som finns! Många roller och repetitioner i stort sett varje dag. Och så den dåliga akustiken. Klarar man av den, klarar man av allt.
För att komma vidare är det viktigt att någon lägger märke till en och att man blir exponerad på bra ställen, säger Miah Persson och påpekar att man växer med de uppgifter man får. Men det gäller att kunna säga nej också.
– Man måste välja med intelligens. Man ska inte vara för ung när de gör en till stjärna - det är särskilt viktigt för dem som har stora röster. Jag har blivit känd för mitt ständiga nejtackande till Grevinnan. Än så länge är Susanna perfekt!
Världen ligger öppen för en duktig Susanna, den bärande rollen i Figaros bröllop, en basvara på alla operahus. Och då behövs en Miah Persson-röst. Men hur kan den beskrivas?
– Hm, det är svårt. En ren röst, hög och klar, som jag kan värma på när det behövs. Jag kan färga mycket. Och jag älskar min röst! De här jobbar så fint, säger Miah Persson och visar med strykande rörelser var stämbanden sitter.
Nu tränar hon romanser med Matti Hirvonen, pianist och professor i instudering vid Musikhögskolan i Stockholm samt i London, som tillsammans med pianistkollegan Magnus Svensson har satt ihop en serie romanskonserter med bara sopraner. Den har den oemotståndliga gangstertiteln Sopranos.
– När vi började spåna om en romansserie och räkna upp dem vi hade arbetat med visade det sig att det var sopraner allihop. Och då kom vi på hur roligt det skulle vara att visa vilka fantastiska soprantjejer vi har i Sverige nu. Vi vände oss till dem som bor i Stockholm och de flesta sade ja direkt.
Men varför är det så många av de mest framgångsrika sångarna som är just sopraner?
– Jag har en hemkokt teori och det är att sopraner måste jobba hårdare. Det finns ju otroligt gott om sopraner, säger Matti Hirvonen och tänker på dem som söker in till olika utbildningar.
Och det stämmer. En koll med Operahögskolan i Stockholm visar att ungefär hälften av de sökande brukar vara sopraner. I år var 60 av 116. Av dem togs fyra in.
När sångarna väl tagit sig genom nålsögat är romanser något de får ägna sig mycket åt i undervisningen. Men när de sedan kommer ut finns det ingen avsättning - institutionerna har helt tagit sin hand ifrån romanskonsten, hävdar Matti Hirvonen.
Och Miah Persson tar varje chans hon får, säger hon. Nu i barocksalen ska hon sjunga Schumanns Frauenliebe und -Leben efter dikter av Adelbert von Chamisso. Det är andra gången hon framför dessa åtta sånger som skildrar en kvinnas liv med förälskelse, giftermål, barnafödsel - och slutar med att hon drar sig undan bakom änkedoket.
– Jag har väntat med att sjunga dem. Jag tror att man måste ha en del livserfarenhet, något att ta av av för att göra det trovärdigt.
Den sista sången är så sorglig att hon inte ens vill tala om den, och ögonen blir blanka när hon tänker på raderna som handlar om var vaggan ska stå.
– Jag klarade det i Carnegie Hall, men det var nära! Det är ju publiken som ska reagera, inte sångaren, säger hon med ett skratt.
Riktigt sorgligt är romanslivet i Stockholm, tycker hon:
– Den svenska romansdöden i är ett faktum. Jag vet inte riktigt varför - varenda sång är ju ett liv i sig, en egen berättelse. Och de är så härliga att sjunga. Man får använda röstens hela spektrum och slipper slåss med en alldeles för stark orkester.
I London, New York och Amsterdam finns det publik för romanser, och konserterna i Wigmore Hall sänds regelbunder i radio av BBC.
– Det är ett perfekt sätt att sprida romanser på. Men det behövs bra lokaler och bra traditioner. Bra översättningar, säger Miah Persson.
Matti Hirvonen reser ofta utanför Sverige med till exempel Peter Mattei, Hillevi Martinpelto och Nina Stemme.
– Där går det, särskilt i tyskspråkiga länder. Jag tror det också är en utbildnings- och klassfråga. Det talas om att man måste hitta en ny publik, men sångare plus piano uppmuntras inte i dag. Den tätaste legering av dikt och musik - räcker inte det?